Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592
k. till skillnad från oxiden (bränd k.), som även
kallas osläckt k. Såväl den osläckta som
den släckta äro så starkt basiska, att de verka
frätande, varför de betecknas som kaustik
k. I beröring med luften upptaga de kolsyra
och övergå till karbonat, kolsyrad kalk, som
är blott svagt basisk och därför ej frätande.
Bränd kalk erhålles vid upphettning
(»bränning») av kalksten ss. porösa stycken och
försäljes vanligen i denna form, stundom även
mald till ett grovt pulver. Vid bränning av rent
karbonat erhålles 56 % bränd kalk.
Förorening av lera och andra mineralämnen
utökar dock ofta produkten. Då dylika
föroreningar utgöras av kiselsyra eller silikat,
bildas vid stark upphettning k.-silikat; emedan
silikatet icke kan »släckas», säges dylik k.
vara dödbränd. — Den i handeln
förekommande osläckta kalken kan efter sin olika
renhet hålla från 90—95 % kalciumoxid, som
förekommer i k. beredd av fin marmor och
av renaste silurkalk från Skåne, Gottland,
Öland och Dalarne, till omkring 70 %, som är
det vanliga i k. erhållen från silurlagren i
Västergötland och Närke. Bränd k. blir till följd av
kolsyrans bortgång porös och lättare än stenen,
varav den beretts, men dess halt av oxid
kan ej bedömas efter rymdvikten, ty osläckt
k. i stycken väger till följd av hålrummen
mycket mindre (ned till 85 kg. per hi.) än den
tätt sammanfallande pulverformiga kalken
(ända upp till 120 kg.). Osläckt k. bör därför
ej köpas efter rymdmått utan efter vikt och
k.-halt. K.-halten kan någorlunda bedömas
efter k.-varans rymdökning vid släckning och
den släckta kalkens rymdvikt. Osläckt k. med
över 90 % oxid giver vid släckning omkring
det tredubbla rymdmåttet av släckt kalk, men
70 % kalk knappt dubbla mängden. Den förra
släckta kalken säges vara fet, en vara med
10—-15 % föroreningar mager och om
föroreningarna (av lera och andra silikat) uppgå till
20% hydraulisk, emedan den fuktade
massan då hårdnar i vatten. Ju magrare
kalken är, desto långsammare släckes den.
S 1 ä c k t k. Vid släckning upptager 100 kg.
bränd k. allt efter sin renhet 23—30 kg. vatten,
men då vatten även bortdunstar vid släckningen,
åtgår 40—50 kg. vatten. Släckningen bör ske
så, att kalken fullständigt övergår till ett torrt
mjöl men ej blir smetig; detta önskemål nås,
om k.-stycken i en korg neddoppas i vatten,
tills de börja sönderfalla, eller ock läggas i en
hög, som begjutes med vatten, börjande från
högens kant, varvid tillses, att ej för mycket
vatten tillsättes, utan hellre osläckta stycken
återstå, vilka sedan frånsållas och eftersläckas.
För beredande av murbruk utröres k. med
mycket vatten och hålles sedan täckt därav, så att
luftens kolsyra är utestängd; dylik k. kallas
s y r-k. Torr, fet, släckt k. väger ungefär 50
kg. per hi. men är tyngre, ju orenare den är.
1 kg. släckt k. löser sig vid + 150 C. i 730 kg.
vatten; lösningen kallas k.-v a 11 e n ; utrörd i
så litet vatten, att en mjölkig vätska uppstår,
benämnes den k.-m j ö 1 k.
Kolsyrad k. förekommer i naturen som
kalksten, vilken av mera ren kristallinisk
beskaffenhet kallas marmor (se Bergart),
ävensom i jordlagren. Vid en högre halt än
omkring 10 % kalciumkarbonat kallas en jord
märgel (sed. o.). Avsatt som kalkslam på
botten av sjöar och kärr kallas den bleke.
Den erhålles även som fabriksavfall, ss. sia
nils a 1 k från sockerbruken och acetylengasverk.
Jordbruks-, gödsel- eller
dynger-k. äro beteckningar för en handelsvara,
bestående av finmald kolsyrad k. (k.-sten) eller
kritkalk och stundom blandad med halvbränd
k. Den plägar innehålla omkring 50 % ren
oxid och är avsedd att användas som
jordförbättringsmedel samt bör vara så finkornig
som möjligt; vanligen fordras, att den skall
innehålla 80 % finmjöl, som går genom en sikt
med o. 15 mm. hål.
K. användes vid lantbruket och detta
närstående verksamheter till: jordförbättring
(se Kalkning), murbruk (se Mur, murbruk),
som rengörings- och desinfektionsmedel i
mejerier och kreaturs ställar, i det att den förenar
sig med fettsyror till kalktvål samt dödar
ohyra och bakterier m. m. (se Desinfektion),
samt vid sockerberedning.
Kalks betydelse i-jorden
framträder tydligt i naturen. I k.-rika (märgel-)
områden (se Märgel) utmärker sig växtligheten
genom sin frodighet samt förekomsten av
vissa växter, ss. ädla lövträd, (ek, bok, avenbok,
oxel, ask, lönn m. fl.), och bland örter
orchidéer, baljväxter, sippor m. fl.
Foderväxtligheten å sådan mark är i det hela mer smaklig
för djuren och närande än å k.-fattig jord.
Vid tillgång på k. giver växtavfallet vid sin
multning upphov till en mild mylla. Den
k.-rika jorden är lättbrukad och särdeles gynnsam
för odling av mer värdefulla och fordrande
växter, ss. vete, korn, ärt- och klöverväxter,
raps och sockerbetor. På dylik mark alstrat
foder giver även husdjuren en kraftig
benbyggnad och god matsmältning. — Denna kalkens
inverkan på jordmån och växtlighet beror på
flere omständigheter:
a. Jordens fysikaliska
beskaffenhet påverkas. Att styv lera blir mer
»lätt», d. v. s. lucker och lättare att bearbeta,
förklaras delvis därav, att kolsyrad k. ur sin
lösning i den kolsyrerika markvätskan avsätter
sig i sprickor i leran och omkring korn av
denna, varigenom sammanhanget mellan dem
minskas. Än mer torde det bero på kalks och
k.-salters (även gips) egenskap att komma leran
att avsätta sig i kornig form (koaguleras, se
Kolloider). Även mull- och torvjord’få genom
kalkning en bättre struktur, och det
egendomliga förhållandet, att växterna lida av torka
på sur torvjord, även om den innehåller betyd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
