Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalkmjölk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
597
därför en lätt gödning, varvid havregröpe och
kokt potatis samt hel havre tillika med så
mycket rotfrukter, de önska äta, utgör deras
förnämsta kost. Mjölk i blötfodret giver fint,
vitt kött. De böra under inga omständigheter
instängas i trånga hus, enär de då förlora
matlusten, utan böra fortfarande ha frihet att
ströva fritt ikring.
Slakten tillgår som av gäss. Djuret
dövas med ett slag över hjässan, varefter sticket
sker i nacken. I vårt land säljas kalkoner i regel
oplockade, och de presenteras ju också bäst så.
Slaktar man kalkoner för eget behov, bör man
noga skilja fjädern från det finare dunet.
Särskilt är lårdunet värdefullt och användes till
diverse prydnadsändamål.
Skötseln av de gamla kalkonerna under
den tid de icke användas till avel är synnerligen
enkel. De böra få tillfälle vintern igenom att
ströva omkring i frihet kring gården och äro i
detta avseende kanske de minst ömtåliga av
våra tamfåglar. Riklig tillgång på rotfrukter
samt i övrigt samma utfodring som hönsen är
vad som kräves. Vuxna kalkoner böra icke vara
tillsammans med hönsen, mot vilka de ofta
äro svåra, utan lämpligast ha sitt särskilda
hus, som, då de äro mycket litet ömtåliga, kan
göras av enkla bräder. Glasfönster behövas
icke, utan ett fönster täckt av ståltrådsduk.
Hönorna värpa ogärna inne i sitt hus, utan
välja sig platser ute, väl dolda under buskar,
blad, växande säd och dylikt, i vilket fall det
kan vara svårt att finna äggen. Om man någon
dag håller hönorna innestängda rätt långt fram
på förmiddagen, brukar det emellertid icke
vara någon särskild svårighet att upptäcka deras
värpplats, då de i regel genast, ehuru mycket
försiktigt, uppsöka denna. De värpa alltid
hela sin kull på samma plats, under
förutsättning att de icke bliva oroade. Man får se väl
till med detta. Har kalkonhönan lagt sin kull
ute, utan att redet upptäckts, lägger hon sig
vanligen för att ruva ut äggen, och man lyckas
under ruvningen i så fall svårligen upptäcka
henne, men däremot är hon under denna tid
mycket utsatt för att upptäckas av skadedjur,
särskilt räv. Arne Stahre.
Kalkskyende och kalkälskande växter.
På kalkfattig jord förekomma vissa växter,
vilka illa fördraga större kalkhalt i jorden. Som
sådana märkas bland vanliga ogräs; rödsyra,
kamomill, vitkullor, guldkrage, blå
styvmorsblomma, åkerspärgel, åkerrättika, ljung, samt
bland foderväxter luddtåtel, vårbrodd och
lupin. Kalkälskande äro däremot flertalet
baljväxter, ek, bok, avenbok, ask och lönn samt
bland ogräs: åkerprisa, åkersenap, korsört,
vattarv, baldersbrå, tusensköna. Av
åkerväxter gynnas vete, korn, majs, ärter, klöver,
lucern och betor av högre kalkhalt, under det
att råg, havre, bovete, potatis, morötter och
rovor trivas lika bra på kalkfattig jord. Litt.:
Tidskrift for Planteavl, Bd. XVII, sid. 407.
Kalkspridare. Se Gödselspridningsmäskin.
- Kalksten, bestående av kalciumkarbonat
(kolsyrad kalk) med m. 1. m. inblandning av
andra ämnen, förekommer i 2 huvudslag: a.
kornig eller kristallinisk k.,
marmor, ur’kalksten, förekommer mest
som lager eller körtlar i urbergets yngre delar
(gnejser, leptit m. m.) och stundom, såsom i
Lappland, bildande bergmassor av ansenlig
storlek. Den utgöres av en tydligt
kristallinisk kalkspat, stundom m. 1. m. uppblandad
med magnesiumkarbonat (d o 1 o m i t i s k k.).
Den lämnar en utmärkt om än tungarbetad
byggnadssten och vid bränning en mycket
ren kalk (se Kalk). Dolomitisk k. är mer
hårdbränd och seg vid huggning. Därav beredd
kalk har för jordförbättring samma värde som
renare kalk, om ej magnesiumhalten är mycket
hög. b. Tät eller sedimentär eller
övergång s-k. förekommer dels i kritlager
i Skåne och Blekinge, dels ock huvudsakligen
i silurformationen i Skåne, på Gottland, Öland,
i Väster- och Östergötland, Närke, Dalarne,
Jämtland och Lappland. Den siluriska
kalkstenen, som är grå eller röd till färgen, är till
följd av mellanlagringar av lera skiktad och
lätt klyvbar till hällar, som användas till
trapp- och byggnadssten samt är den till
bränning mest använda kalkstenen. Se Kalk. .
Kalkstrykning, Se Kalkning, Målning.
Kalksåpa, rengöringsnedel i mejerier,
framställes genom att blanda 1 del bränd kalk
med omkring 5 delar kristalliserad eller 2 delar
kalcinerad soda samt därefter tillsätta vatten
och omröra, så att blandningen blir grötlik.
Kalken och sodan omsätta -sig med varandra
till olöslig kolsyrad kalk och löslig, starkt
frätande natronlut. Vid större vattentillsats
sjunker den kolsyrade kalken till botten, och
den ovanstående klara, lösningen utgöres av
natronlut, som i handeln även kallas »pura»,
»luktol» m. m. och säljes som rengöringsmedel
för pastorer. Natronlutlösningens styrka kan
provas med sänkvåg och utgör:
Vätskans eg. v.
Proc. natronhydrat
I.007
O.61
, 1.014
I.20
I.022
2.00
I.029
2.71
I.075
6-55
1.142
12.64
L. Fr. R.
Kalktuff, ur källor eller annat kalkrikt
vatten avsatt kalciumkarbonat, som bildar
m. 1. m. porösa massor. Jfr Bleke, Kalk.
Kalktvål. Se Fett.
Kalkväxt. Se Kalkskyende.
Kallblodig häst. Se Hästraser.
Kallbänk. Se Drivbänk.
Kallgräs. Se Kärrspira.
Kallhus. Se Växthus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
