Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvalster - Kvann. Se Angelica - Kvarka - Kvarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
677
svansroten, där den föranleder riklig avstötning
av mjäll. Hos kanin förorsakar en form av
samma skabbdjur och det förutnämnda,
Pso-roptes communis, öronskabb eller
öronskorv i ytter örat och yttre hörselgången,
där de framkalla inflammation och riklig
avlagring av torra kliartade beläggningar.
Hårsäckskvalster, Demodex
†ollicu-lorum Sim., är långsträckta smådjur med
masklik bakkropp, vilka leva i hårsäckarna hos
människor och djur. De förorsaka hos hundar en
besvärlig hudsjukdom, stundom kallad A
carus-skabb, vilken visar sig än genom hårets
avfallande och fjällning (särskilt på huvudet),
än mer elakartad på huvud, hals och ben med
bulnad i fettkörtlar och hårsäckar, varigenom
huden blir ansvälld, förtjockad, veckig och
hårlös samt sårig till följd av att klädan
kommer hunden att riva sig. Om behandling se
Skabb. E. N—m.
Kvann. Se Angelica.
Kvarka, smittsam sjukdom, som förekommer
endast hos djur av hästsläktet och yttrar sig
i katarr i de främre luftvägarna, åtföljd av
varflytning från näsan samt ansvällning av
lymfkörtlarna i strupgången med bölder,
vilket är det för k. mest karakteristiska symtomet,
som säkrast- skiljer sjukdomen från vanlig
näs-, svalg- och strupkatarr. Den börjar alltid
med hög feber, 40—41 °, minskad foderlust,
stor mattighet och ofta ansvällning av
extremiteterna, särskilt de bakre. Smittämnet
utgöres av en bakterie (Streptococcus equi Sand et
Jens.), som förekommer särskilt i bölderna i
strupgången och i flytningen från näsan. K.
uppträder mest på våren och angriper
företrädesvis unga hästar i åldern 1—3 år.
Sjukdomen har i regel ett gynnsamt förlopp med
återgång till hälsa inom 2—3 veckor, och hästar,
som genomgå sjukdomen, bliva därigenom i
regel immuna. Komplikationer kunna dock
tillstöta, som i väsentlig grad kunna försvåra
sjukdomen, ss. inflammation i svalget och
struphuvudet med svårighet att svälja, hosta och
ab-scessbildning i lymfkörtlar i trakten av svalget
och struphuvudet med därav besvärad
andning. Stundom sprider sig katarren även till
håligheter i pann- och käkbenen och ger
upphov till kronisk pann- och käfthålekatarr med
långvarig flytning från ena eller båda
näsborrarna av ett ofta illaluktande var, som stundom
givit anledning till förväxling med rots. Den
farligaste komplikationen är, då varpartiklar
med lymf- och blodströmmen föras till olika
organ, ss. lungor, njurar, lever, mjälte, hjärna
m. fl., och där giva upphov till nya kvarkbölder,
s. k. kastad 1. metastatisk k.
Ingivning av läkemedel bör helst undvikas
vid k., emedan medicinen på grund av den
försvårade svälj ningen lätt kan komma ned i
lungorna och då giva anledning till lungbrand,
och de ofta förordade kvarkpulvren
av olika slag kunna därför lätt göra mer skada
än gagn. Det viktigaste i behandlingen är, att
svulsterna i rätt tid öppnas, så att avlopp
beredes varet, och i övrigt sörjes för att
luften i stallet hålles frisk och ren samt att hästen
får lämpligt foder, d. v. s. sådant som är lätt
att svälja, ss. grönfoder, morötter,
sockersnit-sel, klivälling och mycket fint hö.
För att fortast möjligt bringa svulsterna till
mognad kan användas ingnidning av fördelande
salvor, ss. spanskflugesalva eller jodsåpa, som
in gnides varannan dag, sedan håren först väl
avklippts, och bör salvan noga avtvättas med
såpa och ljumt vatten, innan den på nytt
in-gnides. Ännu verksammare är ett våtvärmande
omslag, som dock måste läggas omsorgsfullt
för att göra nytta. Detta sker bäst sålunda:
Strupgången (se Huvud) fylles med fuktiga
blånor, som sedan täckas med ett fyrkantigt
stycke växt af t (omkr. 1/2 m. i kvadrat) och
därutanför torr vadd samt ytterst ett stycke
filt, som med breda band eller remmar
fastbindes kring halsen och i grimman, och tillses,
att kanterna sluta till så tätt som möjligt.
K. kan ibland efterlämna ganska svåra
följder. Man bör därför i möjligaste mån söka
skydda unghästarna däremot, och det
viktigaste är, att deras motståndskraft stärkes
genom att de under uppväxten få så mycket
som möjligt vistas ute i friska luften för att
härdas samt att luften i stallet hålles frisk.
För att skydda dem mot smitta bör man noga
undvika att låta dem komma i beröring med
sjuka djur eller föremål, ss. grimmor, seldon,
täcken o. dyl., som använts åt sådana, ävensom
att ställa in dem i stall, där sjuka djur nyligen
stått.
Angående serumbehandling se Immunitet.
E. N—m.
Kvarn. De enklaste redskapen för sädens
malning, en större, flat sten, på vilken säden
krossades med hjälp av en mindre, avrundad,
som fördes för hand, började redan tidigt
avlösas av stenkvarnar av dessas ännu
brukliga typ. Dessa bestå av 2 runda, räfflade
stenar, liggaren, som ligger stilla, och 1
ö-paren, som kringvrides, varvid säden krossas
och nötes mellan dem. En grov järnring runt
vardera stenen hindrar dennas sprängning
av centrifugalkraften. Säden rinner från en
kvarntratt över en rörlig botten, skon,
genom löparens mitthål, ögat, ner mellan
stenarna och föres till följd av löparens
roterande rörelse av centrifugalkraften utåt efter
de radierande, räta eller bågböjda räfflorna.
Inställningen av löparen till olika avstånd från
liggaren, för grövre eller finare malning, sker
genom att man med en skruv, 1 ä 11 v e
r-k e t, höjer eller sänker långj ärnet eller
kvarnspindeln, den lodräta axel, som
går genom kvarnbussen i liggarens mitt
och på sin övre ände bär kvarnseglet,
ett järn vid vilket löparen är fäst, så att den
är fritt rörlig och under gången inställer sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
