Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kålvass ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
690
och fröna äro större, vikt omkring 3 g. per
1,000 st. Åtskilliga sorter finnas, dels
vitköttiga med citrongula blommor, dels gulköttiga
med orangegula blommor. Groddarnas färg
överensstämmer med blommornas. De i
Sverige på åker odlade tillhöra den senare
gruppen. Jämte rund, gulköttig, gröntoppig
svensk k., som är den vanligaste sorten i
trädgårdar, odlas mest den rödtoppiga,
gulköttiga, något mer ovala danska sorten
Bangholm, något senare och grövre än den förra,
samt imperial, en tysk sort, lik den
sistnämnda men som växer mer över marken. K.
går bäst till på en utpräglad lerjord och
kräver mindre värme än rovan, varför den under
sådana förhållanden har företräde, men k.
behöver längre växttid och passar därför ej i
norra Sverige. Vid odling på åker radsås
k. med 60 cm. avstånd mellan raderna, varvid
plägar användas ända till 10 kg. frö per hektar
för att möta angrepp av jordloppor. I
trädgård uppdragas plantor vanligen i kallbänk
eller lave, då de bättre kunna skyddas för
jordloppor, samt utplanteras i början av
sommaren, varvid blad och rötter avkortas något.
Om odlingen gäller det, som finnes anfört i art.
Rotfrukter. Skördemängden plägar uppgå till
30—50 ton per hektar, med en vikt av omkring
60 kg. per hi. Blastmängden uppgår till 10—25
% av rötternas mängd.
Fröodling av k. förekom i Sverige
tidigare blott i smått, huvudsakligen av enskilda
trädgårdsodlare, men har på senare år ökats och
sker nu av åtskilliga odlare i södra delarna av
landet till avsalu, så att landets behov till stor
del täckes av den inhemska skörden. I Skåne
användes vid fröodlingen vanligen
sticklingsodling för skörd av bruksfrö, varvid sådden
sker i juli och sticklingsrötterna få stå kvar över
vintern. Stamfrö skördas däremot i regel av
utvalda stora rötter, och detta är nödvändigt
vid all fröodling norr om Skåne, där
vinterkölden är för sträng för frörötternas övervintring
i jorden. Vid sådd av sticklingsplantor åtgår
vid ett radavstånd av 40—60 cm. omkring 4
kg. frö per ha., då sticklingsplantorna ej skola
gallras. Skörden sker i juli—augusti, då fröna
i de nedersta skidorna äro mogna. För tidig
skörd medför inblandning av röda, rynkiga,
ej väl matade korn; vid sen skörd spilles mycket
frö. Fröstjälkarna avskäras med skära eller
maskin och uppställas i hopar på fältet att
torka, vilket i gott väder kräver omkring 1
vecka. Fröet vinner i utseende genom att få
eftermogna i skidorna före tröskningen. Efter
denna bör det få ligga blandat med agnarna
i 50 cm. tjockt lager till torkning och kastas
eller omröres därunder dagligen under
noggrant aktgivande, att det ej tager hetta.
Fröskörden uppgives till i medeltal 1,000 kg.
per ha.
Skador och sjukdomar. K. är
likasom övriga korsblommiga växter mycket
utsatt för angrepp av skadeinsekter, ss. jord"
loppa, rapsbagge, kålfjäril, kålmal, rapsstekel,
kålfluga, kålgallvivel m. fl. Av snyltsvampar
gör klumprotsvampen mest skada (se
Klump-rotsjuka).
Näringsvärdet är lika med andra
rotfrukters med samma torrämnehalt, vilken i
allmänhet är omkring 12 % (se Rotfrukter).
Likasom rovan kan k. giva bismak åt mjölk,
i det att de starkt luktande och smakande
ämnena övergå i mjölken redan i juvret eller
på rötterna och blasten förefintliga bakterier
inkomma i mjölken och där framkalla
förändringar. Därför böra kålrötter icke givas åt
mjölkkor i större mängd och förvaras
utomhus för att ej förorena luften i ladugården.
Osmaken avlägsnas till större delen ur mjölken
genom dennas pastörisering. Kålrötter böra
på grund av sin hårda beskaffenhet skäras
åtminstone åt de mindre djuren och kokas åt
svinen.
Kålvass. Se Säv.
Kålvivel, Ceutorrhynchus rapcB Gyll., en
liten blågrå, korthårig, klumpigt byggd
skalbagge, vars små, vita fotlösa larver leva inuti
kålplantors stjälkar. Om de inre skadorna ej
nå »hj ärt skott et» eller växtpunkten, kunna
plantorna vanligen fortsätta sin utveckling.
A. T—n."
Käft, käftgrop. Se Huvud.
Käke. Se Huvud, Skelett.
Käkrem. Se Betsel.
Kälke. Se Slädar.
Källa betecknar ur marken framrinnande
vatten, till skillnad från brunn, varmed förstås
fördjupning i jorden ned till grundvattnet.
Källvattnet framrinner över mindre
genom-släppliga jordlager eller över berggrunden, och
källor förekomma därför huvudsakligen i eller
nedanför sluttningar Om det vattenförande
lagret är vidsträckt, så att vattnet kommer från
ett stort område, kan källan bliva mycket
rik och hålla vatten även vid ihållande torka;
Så är vanligen fallet, då det vattenförande
jordlagret är inneslutet mellan två skålformiga
lager och strömmar över dessas kanter, där de
gå i dagen, såsom mångenstädes är fallet i
dalar. Om källan då har utflöde genom ett hål
borrat i en nedre del av skålen, kan vattnet
stiga upp över markytan. Källor, som
komma från större djup, än växlingen i
sommar-och vinter värme når, högst 10 m., hava en jämn
värmegrad, vanligen mellan 6 och io°. Vid
sin sippring genom jordlagren har vattnet
upplöst kolsyra och fasta ämnen,
huvudsakligen kalcium- och järnsalter; källvatten är
därför »hårt» (se Vatten). Källvatten, som
innehåller mycket järnsalt, smakar surt, och
källan betecknas som surbrunn.
Kämpegro. Se Groblad.
Känsel. Se Nerver.
Käpp virke. Se Sågning: käppämnen.
Kärl bränd. Se Fusarium: fusarios.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
