Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lungkatarr ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
740
i själva lungvävnaden, varvid bildas ett
exsu-dat, som helt eller delvis fyller de små
lung-blåsorna och de finaste luftrörsgrenarna. Efter
exsudatets beskaffenhet skiljer nian mellan
fibrinös eller kruppös och katarralisk 1. I förra
fallet är exsudatet fast (fibrinöst), i senare
fallet slemmigt, varblandat, såsom vid katarrer.
Den kruppösa 1., som förekommer hos hästen,
är den mest typiska formen; den börjar med
hög feber (400—40.50), frossbrytningar,
upphörd foderlust och stor mattighet, påskyndad
andning med utspärrade näsborrar, kort,
smärtsam, dov hosta och stundom ett
rostfärgat flöde från näsborrarna, som intorkar till
gulbruna skorpor kring deras kanter; hästen
står ofta med något utspärrade framben och
lägger sig ogärna. På grund av att den
angripna delen av lungan ej är luftförande, utan
lung-blåsorna och de finare luftrörsgrenarna fyllda
med fibrinöst exsudat (förtätad), erhålles vid
perkussion över de sjuka delarna en matt ton,
som för fackmannen utgör ett säkert
kännetecken och även möjliggör bestämmande av
inflammationens utbredning. Sjukdomen har
ett synnerligen regelbundet förlopp, och genom
att exsudatet efter 8—10 dagar upplöses och
uppsuges av blodkärlen (resorberas),
återställes hälsan och lungans normala beskaffenhet.
Inflammationen är ofta inskränkt till endast
den ena lungan (höger- eller vänster-sidig)
men angriper även båda lungorna (dubbelsidig),
och vid större utbredning kan den då leda till
döden genom kvävning eller hjärtförlamning.
Dödligheten uppgår dock i allmänhet ej till
mer än 3 a 4 %. Behandlingen består
huvudsakligen i användning av feberstillande och
hjärtstärkande medel, såsom antifebrin, kina,
brännvin och kamfer, och för övrigt frisk, ren
luft och närande, lättsmält föda.
Den katarralis ka 1., som oftast förekommer
hos hund och svin, har ett mindre regelbundet
och karakteristiskt förlopp och kännetecknas
i allmänhet av samma symtom som vid
lungkatarr. " E. N—m.
Lungkatarr, bronchitis, består i en katarr i
de grövre och finare luftrörsgrenarna,
vanligen i förening med katarr även i luftstrupen
och struphuvudet (se Halsinflammation), och
kännetecknas av en i början hård, skrällande,
sedan lösare, rasslande hosta, flytning från
näsan av ett varblandat slem, besvärad
and-• ning med pipande eller rasslande andningsljud
och mer eller mindre hög feber. Sjukdomen
förorsakas vanligen av förkylning eller är en
följd av andra sjukdomar (valpsjuka,
svinsjuka). I allmänhet sker tillfrisknandet inom
en eller annan vecka, men i svårare fall kan
sjukdomen övergå i katarralisk
lunginflammation, ss. ofta vid valpsjuka.
För större husdjur användas för lindring av
hostan sockerhaltiga fodermedel, ss. morötter
eller melass, och inandning av vattenångor
med terpentin eller fenol och till ingivning
salmiak, terpinhydrat, kräksalt och
karlsba-dersalt samt till hundar apomorfin, kodein
m. m. (se Hosta). E. N—m.
Lungmasksjuka. Se Inälvsmaskar,
Rundmaskar.
Lun g röta är en blott hos häst
förekommande, smittsam lunginflammation, som på vissa
orter stundom antar farsotsartad karaktär.
Smittämnet är ej säkert känt, men smittan
upptages antagligen med den inandade luften,
och sjukdomen sprides lätt både från djur till
djur och med personer och föremål, som varit
i beröring med sjuka djur. Inkubationstiden
är i regel omkring 3 veckor, stundom längre.
Symtomen äro ungefär som vid vanlig
lunginflammation, varför det är svårt att säkert
diagnostisera de första fallen, men om 1.
förekommer i orten och en häst börjar visa sig
matt och dåsig, får häftig feber med
frossbrytningar, upphör att äta havre och förtär endast
något hö, är det skäl att misstänka lungröta.
I sådant fall bör hästen genast avskiljas från
andra och platsen, där han stått, noga
desinficeras. Det är av vikt, att sjukdomen
observeras så tidigt som möjligt, dels för att
förekomma smittans spridning, dels för att hästen
genast må tagas ur arbete, då även obetydliga
ansträngningar i början av sjukdomen kunna
förorsaka betydande försämring. Huvudsaken,
förutom en omsorgsfull isolering, är att hästen
får frisk luft, och om väderleken tillåter, är
därför lämpligare att ställa honom i ett öppet
skjul än att stänga in honom i ett kvavt och
osunt stall. Blott han skyddas mot drag, är
ej fara, att kylan skall inverka menligt, men
om det är kallt, bör han skyddas genom
täckning. Frisk luft är nämligen det bästa
botemedlet, och om inga komplikationer tillstöta,
behöves ofta ingen annan behandling. I svårare
fall, vid hotande hjärtsvaghet, användes dock
hjärtstärkande medel, ss. digitalis, eter,
kamfer, dock alltid efter veterinärs avgörande. På
senare tider har med framgång använts
salvar-san eller neosalvarsan, som insprutas i
halsvenen i dos av 3 g. resp. 4.5.
Dödligheten växlar mycket men uppgår i
medeltal knappt till mer än 4 %, men betydligt
högre i svårare fall och vid tillstötande
komplikationer, ss. lungbrand med åtföljande
blod-och varförgiftning samt inflammation i
hjärtat och njurarna. Ofta uppstå efter 1. vissa
följdsjukdomar, vanligast långvariga
inflammationer i senor och senskidor, varav hästen
kan bliva oanvändbar under långa tider.
Då 1. förekommer inom en ort, bör man
undvika att ställa in sina hästar i främmande
ställar, särskilt i sådana, där hästar från olika
håll bruka sammanföras (marknads- och
kyrkstall m. m. där smittämnet ofta förekommer).
Man bör beakta, att en häst, som varit
angripen av 1., kan bära smittämnet inom sig under
lång tid, sedan han synes fullt återställd, och
sålunda överföra sjukdomen till andra hästar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
