Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luxation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
742
Luxation, vrickning. Se Ledgångarnas
sjukdomar.
Lycium. Se Bocktörne.
Lycoperdon. Se Röksvamp.
Lyftkrok. Lyftsax. Se Virkesdrivning.
Lygus. Se Stinkflyn.
Lykta. Se Färg, Tecken.
Lymantria. Se Nunna.
Lymfa kallas den vätska, som ur blodet
intränger i och genomdränker djurkroppens
vävnader samt kringföres i lymfkärlen (se
d. o.).
Lymfatisk säges djurs kroppskonstitution
vara, då vävnaderna äro mera vattenhaltiga
och av en lösare, mindre hållbar struktur.
Kroppsbyggnaden är klumpig, extremiteterna
»svampiga», d. v, s. de kännas mjuka genom
en rikligt utvecklad underhudsbindväv, som
även gör att konturerna bliva mera utjämnade:
skenbenen bliva runda, ledgångarna föga
framträdande, och ofta förekomma
utgjut-ningar (gallor) i ledkapslar och senskidor.
Djuren äro tröga, långsamma och sakna
ener-gie. Den lymfatiska konstitutionen är därför
alltid att betrakta som olämplig. E. N—m.
Lymfkärl benämnes ett system av fina
kanaler, som dels tillföra blodet vissa vid
matsmältningen ur fodret lösta
näringsämnen (mjölksaft, chylus), dels till blodet
återföra den därur i vävnaderna utpressade
näringsvätska (lymfa), som icke förbrukats för
deras underhåll. De fina lymfkärl, som taga
sin början i tarmluddet i tunntarmen och
där upptaga den lösta näringen, chylus,
kallas c h y 1 u s k ä r 1. (Se Matsmältningsorgan.)
De egentliga lymfkärlen, som finnas
förgrenade i alla kroppens vävnader, stå med sina
finaste förgreningar (lymf kapi Härer) i
förbindelse med små fina håligheter i vävnaderna
(lymfrum) och samla sig sedan i större
stammar, vilka i sitt förlopp huvudsakligen följa
blodkärlen, och av vilka de grövre, liksom
venerna (se Blodomlopp), äro försedda med
klaffar ’valvler), som hindra lymfans
återgång. De flesta grövre lymfkärlen förena
sig slutligen till en kanal,
mjölkbröst-gången, som går på undre sidan av
ryggraden intill den stora kroppspulsådern och
mynnar in i den övre hålvenen.
Under sitt förlopp passera lymfkärlen i
olika delar av kroppen belägna s. k.
lymfkörtlar, genom vilka lymfan liksom
filtreras, så att däri förekommande fasta kroppar, ss.
bakterier, kvarhållas och även andra för
kroppen skadliga ämnen upptagas och
oskadliggöras. Då dylika ämnen ofta verka retande,
uppstå lätt sjukdomar i lymfkärl och
lymfkörtlar (inflammation, bölder), men de
skadliga ämnena hindras dock att föras vidare och
spridas i kroppen. Större ansamlingar av
lymfkörtlar, som (åtminstone då de äro
svällda) kunna iakttagas, finnas t. ex. i
strup-gången, i trakten av svalget och struphuvu-
det, vid bogleden, i armbågsleden, i flanken,
i ljumsktrakten, i knävecket och ovan juvret.
Vid inflammation i lymfkärlen (lymfangit)
visa sig de ytliga kärlen som slingrande,
pärl-bandslikt uppsvällda, ömmande strängar. Har
inflammationen, ss. vanligen är fallet, orsakats
genom upptagandet av varbildande bakterier,
uppstå ofta bölder utefter lymfkärlen och i
lymfkörtlarna, t. ex. vid kvarka i strupgången
och svalgtrakten. Även vid andra
infektionssjukdomar förekomma ofta dylika
ansvällningar. Vid tuberkulos t. ex. hos svin och
nötkreatur äro lymfkörtlarna ofta angripna, och
de mera ytliga kännas då förstorade och ojämnt
knöliga, vilket särskilt är fallet med
lymfkörtlarna i trakten av struphuvudet, i flanken,
ljumsktrakten och även juvret. Vid
blodförgiftning, då bakterier och av dem bildade
giftiga ämnen upptagits av lymfkärlen, bliva
också alltid de ^angränsande lymfkörtlarna
angripna, och om dessa lyckas oskadliggöra
smittämnet och gifterna, kan sjukdomen
snart hämmas; i motsatt fall sprides giftet
vidare och kan förorsaka djurets död. En
särskild form av en dylik genom sårinfektion
orsakad lymfkörtelinflammation är en hos
hästen förekommande åkomma, het
lårsvulst, som består i en inflammation i
lymfkärlen och tillhörande lymfkörtlar på
insidan av bakbenet och visar sig i en het,
ömmande ansvällning, som börjar på insidan
av låret och knäleden och sträcker sig
utefter hela benet ned mot hoven. Orsaken är
sår-infektion från muggsår (se Mugg) eller andra,
ofta helt obetydliga, för ögat knappt märkbara
sår, och hältan är på grund av ömheten ofta
så betydande, att hästen knappt stöder på
foten. Behandlingen vid het lårsvulst och vid
lymfkörtelinflammation i allmänhet är i
början isomslag och därefter omslag eller flitig
baddning med Burows lösning, antiseptisk
behandling av de sår, från vilka infektionen
utgått, varjämte bölder, som kunna hava
uppkommit, öppnas och behandlas med
vanliga sårmedel. E. N—m.
Lymfkörtel. Se Lymfkärl.
Lyng, Klockljung. Se Erica.
Lynx. Se Lodjur.
Lyonetia. Se Minerarmal.
Lysimachia. Se Lysing.
Lysin. Se Äggviteartade ämnen.
Lysing, Lysimachia, ett till vivornas familj,
PrimulacecB, hörande örtsläkte, utmärkt av
stora, gula, regelbundet 5-taliga blommor och
motsatta eller kranssittande blad.
Myntlysing, L. nummularia L., med krypande
blad och blombärande revor, samt den vid
stränder växande upprätta vanliga
lysin g e n, L. vulgaris L., ödlas som
prydnadsväxter, den förra även som ampelväxt. Se
Blomsterodling.
Lysoform. Se Antiseptiska medel,
Formalin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
