Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Merulius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
775
i n f a n t a d o betecknades stammar med
bred och sluten kroppsbyggnad samt låga ben,
mycket rik ullväxt, som täcker huvudet ned
till ögonen och benen ned till klövarna, hud i
stora veck och ullen mycket genomträngd
av fett, som blandat med smuts
sammanklibbar fällens yta och är svår att uttvätta.
Till denna typ hörde den berömda franska
Rambouillet-stammen, vilken genom kraftig
fodring fått särdeles väl utvecklad
kroppsbyggnad. Av denna stam var en hjord, som av
kronprins Karl Johan infördes till Sverige.
Negretti kallades en annan typ, som vann
spridning i Österrike och var utmärkt av finare
ull. Med escurial betecknades i Spanien
en mer småvuxen, högbent, tunn typ, med
mindre rik, kort och mycket fin ull, mindre
förorenad av ullfett. Denna finare typ infördes
omkring 1770 till Sachsen och utvecklades där
till högsta grad av finhet. Den betecknades
som elektoral (av kurfurste = elektor)
och blev den förhärskande i den fina fåraveln
i Tyskland, likasom även i Sverige under
1800-talets förra del. M a u c h a m p-r asen,
som uppkom år 1828 genom mutation i en
merino-hjord i Frankrike, var utmärkt genom
en lång, glatt (ej krusig), mycket fin, mjuk och
silkesglänsande ull, samlad i lösa, spetsiga,
staplar, samt svag hornbildning och slutligen
hornlöshet. Den förändring i
produktionsriktning, som sedan mitten av 1800-talet ägt rum,
till större köttrikedom, har träffat även
meri-noaveln. Man har närmat sig detta mål genom
urval av köttigare avelsdjur och starkare
fod-ring, och på detta sätt frambragt k ö
11-merinofår, vilka, då ullen blev grövre,
betecknades som k a m u 11-t y p (i motsats
mot kardull, se Ull). Denna väg gick man i
Frankrike, där de snabb vuxna kamulls-m.
betecknas mérinos précoces. Även har
man strävat mot samma mål genom korsning
med grovulliga köttfår. Detta gav bra
slaktdjur men till en början vid fortsatt
användning av korsnings avkomman dålig ull. Senare
ha dock försök i Tyskland krönts med bättre
framgång, i det att man lyckats frambringa
en rätt ensartad mellanras mellan franska
kam-ullfår korsade med Leicesterbaggar. I Sverige
finnes numera ingen merinoavel.
Merulius, Se Hussvamp.
Mes, Parus, ett tättingsläkte, utmärkt av
kort, konisk näbb med näsborrar täckta av
fjäderborst. Små, livliga fåglar med måttlig
flygförmåga men stor skicklighet att klättra
och hänga i träd. De lägga små vita Ågg med
röda eller bruna, små fläckar och leva
huvudsakligen av insekter men även av frö. Då de
emellertid hålla till huvudsakligen i skog, några
arter även kring bostäder, men ej ute på öppna
fälten, göra de ingen skada men mycken nytta
och räknas därför med skäl till de nyttiga
fåglarna. Se Fåglar, 1.
Vanligast är talgoxen, P. major L.,
som är allmän i hela landet i lövskogar och
trädgårdar. Han oroar bien under vintervilan.
Se Biens fiender. Även blåmesen, P.
cœruleus L., samt kärrmesen eller e
n-titan, P. palustris L., äro lövskogsfåglar,
under det att barrskogarna upplivas av
talltitan, P. borealis L., s v a r t m e s, P. äter
L., t o f s m e s, P. cristatus L., och s t j
ärtmes, P. caudatus L.
Mesost, m i s s o s t, beredes genom
inkokning av den efter ystningen återstående
vasslan och består sålunda huvudsakligen av
mjölksocker jämte mindre mängder
vassle-äggvita, albumin, fett och salter. I handeln
förekommande m. var förr till största delen
beredd i Norrland av getmjölks vassla och
var utmärkt genom getmjölkens egendomliga
smak samt, till följd av att getosten (vitosten)
bereddes vid hög temperatur och med häftig
rörning, en hög fetthalt, vilken gav osten
smidighet och motverkade dess uttorkning.
Numera är vanligt att uppTplanda
getmjölksvasslan med sådan efter komjölk eller ock,
ss. vid mesostkokning i mejerier är vanligt,
av endast komjölks vassla. För att giva m. den
högt värderade smidigheten brukas stundom,
då beredningen sker av skummj ölks vassla, att
till denna sätta grädde; vid ystning av getm.
är detta så mycket mer befogat, som m.
betalas högre än vitosten och den förras kvalitet
således är viktigare än den senares. I Norge
skiljer man mellan grad d-m., beredd så, att
under kokningen tillsättes så mycket grädde,
som svarar mot den mjölk, varifrån mesosten
härrör, f e t-m. av vassla efter helfet ost och
mager m. av vassla efter skummj ölksost.
Beredningen sker så, att vasslan kokas över
stark eld eller, i mejerier, i stora flata pannor,
mesostkokare eller i ostkar, upphettade medelst
mellan deras dubbla väggar inledd ånga; i det
senare fallet erhålles en ljusare, högre värderad
m. S. k. k a s o s t, bestående av
koagulerade äggviteämnen, som uppflyta till ytan,
i nr öres omedelbart den bildas eller avskummas,
och kokningen fortgår under jämn omröring.
Då vasslan hopkokat till en sirapsliknande
vätska, inröres vanligen åter kasosten,
likasom grädde, om sådan skall tillsättas. Även
lär förekomma, att socker tillsättes. Den
slutliga inkokningen sker vid beredning i gryta
vid minskad eld för att hindra vidbränning.
Tiden, när upphettningen avbrytes, bör noga
avpassas; fortfar den för länge, blir mesosten
hård och torr, avbrytes den för tidigt, blir
osten smulig. Bearbetningen fortsättes, tills
massan fullt svalnat, varefter den fylles i
vanligen 4-kantiga formar, stående på en slät
botten, vändes i formen då och då och uttages
ur densamma, då den fått önskvärd fasthet,
samt inneslutes vanligen i stanniolpapper för
att ej uttorka.
M.-beredning drager mycket värme och
arbete och kan svårligen i ekonomiskt utbyte
,,J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
