Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minsta mängdens lag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
777
svarta ben och tår; samt de mer sällsynta vita
med dunkelt vit näbb samt vita eller rödvita
ben och tår. De likna till kroppsbyggnad och
egenskaper leghorns och andalusier (se d. o.)
men äro större och fylligare, hava vitt skinn,
större kam och vita öronskivor, äro lugnare än
Minorkahöna.
leghorns. Flitiga men något sena värpare; ägg
stora (70—80 g.), rent vita. Kycklingarna
utvecklas mindre hastigt. Mindre goda ruvare
och slakthöns.
Minsta mängdens lag, sådan den
formulerats av Justus v. Liebig, innebär, att
skördens mängd bestämmes av det näringsämne,
som finnes i minsta mängd i förhållande till
behovet. Om således kväve finnes i mindre
mängd än övriga nödvändiga näringsämnen
i förhållande till en grödas behov av vartdera
av dessa ämnen, kan skörden ej bliva större,
än denna kvävemängd räcker till, även om
övriga näringsämnen tillföras i överskott;
endast en ökad tillförsel av det ämne, som finns
i relativt minsta mängd kan öka
skördemängden. Denna lag brukar framställas genom en
av v. Dobenek uttänkt bild, en balja med olika
långa stäver, vardera föreställande ett
näringsämne. Lagen har utsträckts så till vida, att
den gäller ej blott växtnäringsämnena, utan
även övriga för växtens utveckling behövliga
faktorer, ss. värme, ljus, fuktighet, och även
beträffande djurens tillväxt och produktion
äger den giltighet. En stegring av växtens
eller djurets produktion genom en ökad
tillgång av ett »i minimum» förefintligt
näringsämne kan emellertid, enligt vad genom senare
försök visats, icke drivas hur långt som helst
och är ej enkelt proportionell till den ökade
mängden av ifrågavarande ämne, utan
skördeökningen efter en viss mängd av näringsämnet
blir mindre, ju mer tillgången därpå stegras.
Avkastningen ökas ej heller blott genom
ökning av den faktor, som är i minimum, utan
bestämmes samtidigt av alla de faktorer, som
ej finnas i tillräcklig mängd för största möjliga
avkastning. Se Jordproduktivitetslagen. Den
praktiska tillämpningen härav bör vara, att
man bör söka ställa samtliga
växtlighetsfaktorer så fördelaktigt och mot varandra jämnt
avvägda som möjligt, utan att använda någon
av dem i så stort överskott, att en ytterligare
stegring icke skulle kunna medföra någon
skördeökning.
Mintimmer. Se Pitprops.
Mirabell. Se Plommonträd.
Mjukfoder kallas en fuktig, men ej blöt
(därför är det vanliga namnet blötfoder
mindre lämpligt) foderblandning, som plägar
givas fjäderfä till morgon- eller aftonfoder.
M. användes särskilt för att åt värpande djur
giva det tillskott av äggvita, som de behöva
utöver vad de erhålla i sädesfodret, vilket är
alltför äggvitefattigt för att motsvara djurens
behov (för värphöna ungefär 1 del äggvita
på 4.5 delar kvävefria ämnen). H. bör v därför
vara äggviterikare åt värp- än åt gödd jur. Det
beredes vanligen sålunda: Finskuret grönt
(klöver, nässlor eller hösmål) övergjutes 12
timmar före utfodringstiden med så mycket
hett vatten, att den färdiga blandningen* är
fuktig men ej våtare, än att vatten knappt
kan utkramas. Det fuktiga grönfodret
övertäckes, så att det håller sig ljumt, och blandas
någon timme före utfodringen med sädesgröpe,
vetekli, köttmjöl eller råa malda ben, mosad
potatis och koksalt, vilket allt noga hopröres.
M. av lämplig mängd och sammansättning
till 100 värphöns, som erhålla 4.5—5 kg. strid
säd, beredes av exempelvis: 1.5 kg. torrt
grönfoder, 4I. vatten, 1.5 kg. gröpe, 1.5 kg.
kli, 1.3 kg. köttmjöl (eller dubbla mängden
malda ben), 2 kg. potatis och 40 g. salt. Som
fodret snart surnar, beredes blott vad som åtgår
till nästa mål och gives djuren ljumt. Jfr
Fjäderfä: Fjäderfäts utfodring.
Mjuna är en i norrländska folkspråket
använd beteckning för en lerliknande sand,
som har karaktären av flyt- eller jäs jord.
Atterberg har använt ordet för att beteckna
de finaste sandartade beståndsdelarna i
jorden, liktydigt med siamsand, med en
kornstorlek av 0.02—0.002 mm. och med egenskapen
att av saltlösningar fällas ur uppslamning i
vatten. Jfr Jord, Mjäla, Lera.
Mjäla, m j älgå, norrländsk beteckning
för fin mo- och slamjord, liktydigt med
mjölsand. Atterberg har använt ordet för att
beteckna de finare mo-kornen, med en diameter
av 0.06—0.02, skild från den närstående
mju-nan genom att ej av saltlösningar utfällas ur
uppslamningar. Jfr Jord, Mjuna, Mo.
Mjälte är en s. k. blodkörtel och med
hänsyn till sin byggnad närmast att hänföra till
lymfkörtlarna. Den ligger på magens vänstra
sida mellan magen (hos idisslarna våmmen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
