Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mjölkkors fodring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
788
L e v. v i kt
Daglig 375 | 450 525
mjölk- ––––■–––––i––––-;–––––i––––-i––––-
mängd Smb. | Smb. Smb.
1Eenh. . äggv. F.enh. äggv. F.enh. äggv.
I I g’ I I g* I I g 1
o kg 2.5 190 3.0 225 3.5 265
5 > 4.2 400 4.7 450 I 5.2 500
10 > I 5.8 610 6.3 665 6.8 720
15 > I 7.5 825 8.0 880 8.5 940
j 20 > I 9.2 I 1,060 I 9.7 I 1,115 I io.a, 1 1,175 I
I dessa tal kan någon sänkning ske på ovan
angivna grunder. I praktiken har man kontroll
på utfodringens tillräcklighet genom att tillse,
att utfodringen håller mjölkmängden uppe och
medelgott hull bibehålles; fetma korna under
mjölkningsperioden, kan foderransonen
minskas, avmagra de, är den otillräcklig; under
sista delen av dräktighetstiden är dock ökning
i hullet önskvärd, för att mjölkningen efter
kalvningen skall kunna hållas hög; korna böra
då åter »mjölka av sig» det höga hullet.
Som ovanstående tal visa, är en äggvitehalt
hos fodret av 75 g. per foderenhet tillräcklig
under sintiden, men med stigande mjölkning
bör fodrets äggvitehalt stegras; 115 g. per
foderenhet är tillräckligt vid högsta mjölkning.
Fodrets massa. För att kunna väl
idiss-la och smälta fodret, bör detta hava såstor
massa eller volym, att våmmen blir väl fylld;
först då känner djuret sig mätt. Dagsransonens
massa kan i allmänhet utan olägenhet växla
mellan 1.6 och 3 kg. torrämne per 100 kg. lev.
vikt, men bör bibehållas någorlunda jämn utan
större, plötsliga förändringar. Under senare
delen av dräktighetstiden, då fostret tager stort
utrymme i anspråk, bör fodervolymen något
minskas. En önskvärd fodervolym ernås
huvudsakligen genom lämpligt förhållande mellan
det skrymmande stråfodret, särskilt halm, och
det mer koncentrerade kraftfodret.
Fodrets beskaffenhet. Ss. under
rubriken Mjölkdrivande medel anförts,
befordras en riklig mjölkavsöndring genom
fodermedel, som innehålla därför tillräcklig näring,
särskilt den för mjölkbildningen erforderliga
äggvitan, samt äro lättsmälta och smakliga.
Dessa egenskaper får utfodringen genom efter
mjölkavkastningen avpassad mängd äggviterikt
foder samt saftiga fodermedel, ss. grönfoder,
rotfrukter, blast, drav m. m. Tillika bör hänsyn
tagas till fodrets inverkan på mj ölkens
beskaffenhet. Denna kan bliva bättre eller sämre
dels genom direkt inverkan av vissa fodermedel,
dels genom att förorsaka lösa uttömningar,
som lätt förorena mjölken och framkalla osmak
och skadliga jäsningar i denna (se Mjölk:
Mjölkfel). Framför allt blir detta fallet vid
stark fodring med klövergrönfoder eller
rotfruktsblast samt utfodring med skämda,
mögliga eller frusna fodermedel.
Sommarfodringen utgöres
övervägande av grönfoder eller bete. Detta foder
är i huvudsak särdeles fördelaktigt för djurens
hälsa och mjölkalstring, under förutsättning
att fodermängden svarar mot behovet, men
kan för detta ändamål behöva kompletteras.
Ofta är betet för klent, så att djuren behöva
tillskottsfoder för att ej magra eller i förtid
avsina. Men tillskottsfoder kan vara önskvärt
även för att giva utfodringen en lämplig
sammansättning. Ungt betesgräs likasom
klöver, lucern samt frodigt ärt- och
vickergrönfoder äro mycket saftiga och hava en hög halt
av äggvita (däri inräknat amider), vilket dels
gör djurens uttömningar lösa och (grönfoder
av klöver och vicker) vållar osmak i mjölken,
dels medför slöseri med äggvita, varav dessa
foderslag kunna innehålla ända till 140—180
g. per foderenhet, d. v. s. mer än även de högst
mjölkande korna behöva. Mer utvuxna
vall-och grönfoderväxter hava däremot väl låg
äggvitehalt och smältbarhet i förhållande till
högmjölkande kors näringsbehov. I båda fallen
bör således givas tillskottsfoder, vanligen under
innefodring under någon del av dygnet, och
detta tillskott bör i förra fallet utgöras av
stråfoder, i det senare av lättsmält kraftfoder.
Vinterfodringen kräver i allmänhet
mer omsorg, för att man med de tillgängliga
fodermedlen skall kunna sammansätta en
utfodring, som motsvarar djurens näringsbehov
och är tillräckligt smaklig för att vidmakthålla
en god matlust, två villkor som måste uppfyllas,
för att korna skola lämna en lönande
mjölkavkastning. Utfodringen bör noga avpassas
efter varje särskild kos behov vid den
mjölkmängd, till vilken kon för tillfället kan
uppdrivas; detta kan bäst nås vid s. k. i n d i v
i-d.u e 11 fodring, då utfodringen åt varje
ko avpassas efter hennes behov, vilket vanligen
utföres så, att stråfodret gives lika åt alla
djuren eller åt grupper av sådana och skillnaden
åt de olika individerna göres genom för var
och en efter dess mjölkmängd avpassad
kraft-fodergiva. Av praktiska skäl är dock
grupputfodring mest använd i större
ladugårdar, d. v. s. korna indelas på grund av sin
mjölkmängd uti grupper med lika näringsbehov,
och djuren i varje sådan grupp utfodras lika.
På gruppindelningen får även djurens hull
inverka, så att en ko, som håller sig mager, föres
till en grupp med starkare fodring, än hennes
mjölkning rätteligen betingar. I vinterfodret
utgör stråfodret i regel huvudmängden, men
genom tillskott av rotfrukter, pressfoder och
annat saftfoder samt kraftfoder avpassas
foderransonen så, att dess innehåll av smältbara
näringsämnen svarar mot det på grund av
levande vikten och den genom regelbundet
återkommande mjölkprovningar’ fastställda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
