Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mosand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
803
emedan dessa oftast kunna tagas på
odlingsfältet i närheten, dels emedan de bättre än rof
och sten tåla sättningar i marken utan att
rubbas och ej så lätt som dessa tilltäppas av
utfälld järnockra. Om rör användas, böra de,
där jorden är lös, läggas på underlag av virke.
Se Dikning.
Odlingsmetoder. Bränning av
yttorven jämte stubbar och rötter har av
gammalt använts för att på ett bekvämt sätt
underlätta uppodlingen av såväl fast som mull- och
torvjord och var på dessa senare så mycket
fördelaktigare, som med den vid bränningen
uppkomna askan jorden erhöll ett tillskott av
mineralämnen, varpå dessa jordar lida brist.
Bränning innebär emellertid alltid förstöring
av värdefullt mullbildande och kvävehaltigt
material och har ofta till följd, att markytan
sänkes för nära grundvattnet, så att en
kostsam fördjupning av avdikningen behöves.
Därför användes bränning mindre än förr och
bör ej göras vidare, än att blott sådant
trä-bråte, tuvor m. m. brännas, som behöva
avlägsnas men ej på bättre sätt (till bränsle, strö,
kompost) kunna användas. Den bör i regel
icke ifrågakomma vid kärrodlingar, där dels
torven är mer lättmultnad, dels ytan vanligen
är låg. På högmossar, där ytan utgöres av
svårmultnad vitmossa och ytan i mossens inre
ligger högre än kanterna, är bränning av ej
blott träbråte utan även yttorven ofta lämplig.
Odling med bränning företages
helst på vår och försömmar, så att torvorna
hinna torka före den ofta regniga eftersommaren.
Ytan bör hackas djupt med stora torvor, med
vilka en jämnare och fullständigare bränning
kan åstadkommas än efter finhackning, och
så att en jämn yta erhålles. Torvorna ställas
vid hackningen på kant för att uttorka fort.
För bränningen hopläggas de tillräckligt torra
torvorna i stora högar, varigenom det är lättare
att uppbränna det hela fullständigt.
Förefintligt trävirke, som skall brännas, lägges i
högarna som kärna, i vilken tandningen sker
omedelbart efter torvens uppläggning, och
sedan skötes bränningen med påläggning av
torvor så, att elden ingenstädes går i dagen
utan högen fullständigt uppbrinner inifrån.
Askan sprides sedan noga för att giva en jämn
gödsling, innan regn hinner urlaka den.
Om mossen är jämn och fri från stubbar och
rötter, kan i stället brännas med löpeld, sedan
ytan upprivits genom plöjning och harvning.
För att elden ej må kunna gå på djupet, bör
bränningen då ske på våren, innan ännu jorden
upptorkat.
Odling utan bränning göres, där
jorden är fri från rötter och stubbar, billigast
genom plöjning (med breda tiltor) och följande
harvning; eller möjligen, där ytan tillåter det,
med fräsmaskin (se Motor kultur).
Vanligen måste dock ytan sönderdelas
genom häckning. Förefintligt ris, rötter o. dyl.
bör därvid alltid avlägsnas, vilket lättast sker
genom bränningen. Hackningen kan sedan ske
olika grundligt: att, såsom förr stundom skedde,
finhacka ytan till fullt plogdjup kan med
nuvarande arbetspris svårligen förekomma, och
även det förr vanligast brukade sättet att
löshugga ytan i stora torvor, som vändas med
grässidan nedåt, kräver så mycket arbete, att ett
ännu mindre arbets krävande sätt får företräde.
Ett sådant har av Sv. Mosskulturföreningen
beskrivits så, att endast större tuvor avhackas
och sedan läggas i fördjupningar i mossens
yta, som ytterligare avjämnas med dikesjord.
Vare sig hackningen utförts mer eller mindre
fullständigt, sönderköres torven och blandas
med påförd märgel, sand, lera eller kalk genom
harvning, helst med tallriks- eller spadharv.
Gräsodling på mosse. Högmossar,
som ej kunnat bringas till lönande avkastning
av åkergrödor, hava i flere fall visat sig lättare
kunna förvandlas till givande ängs- eller
betesmark. Detta har vid Sv. Mosskulturföreningens
försök skett på det sätt, att, efter dikning och
uppbränning av ris och träbråte jorden genom
påföring av sand, kalkning och gödsling med
thomasslagg och kausalt samt, sedan detta
nedharvats, efter tillförsel av ympjord, gråärter
odlats 2 år till grönfoder. Härigenom och, där
så syntes behövligt, genom stark
kompostgödsling efter första grönfodergrödan
förvandlades ytjorden till en fruktbar jord, och efter
plöjning till fullt djup, varvid oförmultnad
mossjord vändes upp, samt därpå följande
förnyad kalkning och gödsling med
thomasfosfat och kainit insåddes klöver- och gräsfrö
samt vältades. Sedan den erhållna vallen
tillvuxit, så att den kunde tåla betning, har den
under årlig gödsling bibehållits som betesmark så
länge som möjligt, och under denna behandling
har torvens förmultning fortskridit gynnsamt.
Jordförbättring. Moss- och
kärrjord är oftast alltför lös, är starkt
vattenhållande och därför uppf rysande, har (särskilt
mosstorv) ringa kapillär
vattenledningsför-måga, varför den uttorkas i ytan, är föga
värmeledande och därför frostöm, har ofta starkt
sur reaktion (mosstorv), varför bakterielivet
i jorden och därav beroende nyttiga
omsättningar äro svaga, samt är fattig på mineraliska
näringsämnen. Dessa fel avhjälpas
huvudsakligen genom påförande av mineraliska
jordförbättringsmedel, sand, lera eller, om jordens
sura reaktion ej neutraliseras genom dessa,
märgel.
Sandkörning och lerslagning,
Redan 1700-talets lantbruksförfattare
förordade användning av dessa medel, och de
användes regelbundet vid mossodlingarna under
1800-talet, ända tills man i konstgödsel fick
bekväm tillgång på mineralisk växtnäring.
Härigenom kom jordförbättringen att till en
tid stå tillbaka men har åter småningom mer
kommit till heders.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
