Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nunna - Nybyggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
836
pas i mitten av juli. Denna insekt, som anställt
svåra härjningar i Tyskland, ödelade åren 1898
r—1902 omkring 3,000 hektar granskog på
Kolmården. Tack vare larvernas utpräglade
samhörighetsinstinkt, som tager sig uttryck bland
annat i stora massvandringar, kan insektens
utbredning begränsas genom uthuggningar
samt anbringande på enstaka träd eller större
bestånd av limringar, som hindra larverna att
krypa upp i träden. Insektens förökning
hindras vid masshärjningar dels genom angrepp av
parasitiskt levande flugor och steklar, dels
genom utbrott av en smittosam sjukdom,
»toppsjuka», genom vilkens spridning man i
väsentlig grad torde kunna bidraga till härjningars
hejdande. 2. Mindre viktig i vårt land är
lövskogsnunnan, Lymantria dispar L.
Hanen är övervägande brungrå med mörkare
teckningar, honan smutsigt vit eller gulvit
med mörkbruna, tandade tvär strimmor. Lar^
vens 5 främre par ryggvårtor äro blå, de
övriga röda. Honan lägger på sensommaren
talrika ägg, högvis och övertäckta av gulbrun
ull från bakkroppsänden. De anträffas i regel
på undersidan av löst liggande stenar, i
stenrös, murar m. m., och kläckas i maj. Som
larv, under omkr. 2 månader, angriper insekten
lövträd, särskilt ek, sälg, björk och rönn. Den
svåraste härjningen inträffade 1898 i n.
Blekinge och s. Kalmar län. Bekämpas genom att
uppsöka och bestryka äggsamlingarna med
t. ex. tjära. A. T—u.
Nybyggen. I Svea- och Götaland, där den
mesta skogsmarken redan tidigt tagits i
besittning av de samfälligheter, som brukade den
odlade jorden, och de avlägset belägna
ödeskogarna räknades som häradets eller
landskapets allmänningar, var upptagande av n.
reglerat genom i landskapslagarna intagna
bestämmelser, vilka i det stora hela mindre voro
ägnade att befordra utflyttningen än snarare
att motverka det besittningstagande för
enskild nytta av allmän mark, som
nybyggesanläggningen innebar. I Norrland, där den
tillsynes omätliga tillgången på skogsmark gjorde
ett dylikt skydd för samfällighet ens
gemensamma utmark obehövlig, ansågs allt land utom
den intill bygden liggande byallmänningen som
allas egendom, å vilken det stod var och en fritt
att genom odling och bebyggande taga mark
i besittning, vilken efter 3 år medförde laga
hävd för innehavet. Under medeltidens senare
del började kronan göra anspråk på
äganderätten till den jord, som icke tagits i bruk, och
myndighet över härads- och landsallmänningar,
och genom ett öppet brev till menige man i
Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och
Ångermanland den 20/4 1542 formulerade Gustaf
Vasa detta anspråk i förklaringen, att »sådana
ägor som obygda ligga höra Gud, oss och
Sveriges krona till och ingen annan». Härmed
gjordes dock ingen inskränkning i rätten att
anlägga n., utan tvärt om utsädes, att den
gamla bygden icke ägde förhindra
nybyggesanläggningar annat än på byarnas eller
gårdarnas egna bolstäder, ängar och fäbeten.
Nybyggesanläggningen gynnades ock under
den närmast följande tiden, och nybyggaren
ägde behålla jorden som skatte. Med
bruksrörelsens ökade betydelse började dock från
1600-talet på grund av omsorgen om skogen
betänkligheter framkomma mot n. på kronans
jord och allmänningarna. I den första
skogsordningen, 22/31647, och den följande, 29/8 1664,
förbjöds anläggande av n. å allmänningar,
utom där de voro stora och öde, en allmän
rannsakan av lands-, härads- och
sockenallmänningar skulle göras, och de torp, som i åker och
äng kunde göra skäl för minst 1/i hemman,
skulle få bestå, hemman och torp skulle
rörläggas och förbjudas att över sina råmärken
inkräkta på allmänningen; alla de torp och
backstugor, som hade mindre åker och äng än
1/i hemman, och de, som byggts utan tillstånd,
skulle rivas och åter utläggas till allmänningen.
Torp och backstugor skulle därefter få upptagas
blott på lands-, härads- och
sockenallmänningar, som vore så stora, att nybyggena utan
skada kunde där byggas och brukas, och blott
efter å laga ting skett godkännande och
utfärdat brev. I skogsordningen av 19/i2 1683
utsträcktes denna omsorg om skogärna även till
Norrland och befalldes landshövdingarna att
tillse, att, sedan byars och gårdars rågångar
bestämts och skälig mängd skog tillagts dem,
det återstående skulle avvittras såsom kronan
tillhörigt. Samma grundsats om övervakande,
att inga n. eller torp fingo anläggas, vilka kunde
motverka bergsbrukets intressen i skogen,
vidhölls fortfarande, och inskränktes rätten
för allmänningsintressenternas rätt till skogen
i de k. brev och förordningar, som utfärdades
under senare delen av 1600- och förra delen
av 1700-talet, bland dem även skogsordningen
12/i2 I734- I K. f. 25/ll 1740 om landskulturen
visade sig åter intresset för odlingens vidgande
genom nyodlingen, i det att där stadgades,
att alla på härads- och sockenallmänningarna
förefintliga kärr och mossar, som ej bure eller
kunde bära stor och duglig skog och ej kunde
göras till äng, skulle delas mellan hemmanen
och skattläggas; nybyggare på dylika lägenheter
skulle åtnjuta 50 frihetsår. Genom
skogsordningen 10/i21793 bekräftades dessa bestämmelser
och tillika stadgades, dels att sådana på större
skogar befintliga torp och andra besittningar,
som kunde bestå som hemman, skulle
skattläggas, dels att landshövdingarna borde
befordra anläggningar av nybyggen på hedar och
större skogar, varvid lägenheterna skulle
avrösas och nybyggarna åtnjuta frihetsår och
evärdlig besittningsrätt. På allmänningar ägde
landshövding ej tillåta någon nedsätta sig eller
odla.
I den nästa skogsordningen, av 1/8 1805,
fullföljdes samma grundsatser. Nybyggen å all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
