Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oidemia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
865
egentliga löss, men ha i regel ett stort och brett
huvud, som genom det smala och korta bröstet
sticker av från bakkroppen. De flesta arterna
leva på fåglar och lägga om gnetter påminnande
ägg mellan fjädrarnas fan eller på dun, t. ex.
vid näbbroten. Utvecklingen går om möjligt
snabbare än hos de egentl, lössen. På höns är
Menopon pallidum N. allmännast och
förekommer även på andra fåglar. Förnämsta
medlet mot dem är en god vård av djuren och
omsorgsfull renhållning i hönsgården. Färskt
insektpulver, som inblåses med gummiboll
mellan fjädrarna, är ett gott utrotningsmedel.
Dunet vid t. ex. näbbroten kan ingnidas med
benzin- eller karbolsyrehaltig olja.
3. Vägglus, Cimex lectularius L., är
en vinglös skinnbagge, som utom människor
angriper vissa fåglar. Med sin fina sugapparat
sticker den och suger människans blod, varvid
särskilt hos barn sår med allvarliga
sjukdomsföljder kunna uppstå. Dessutom kunna de
överföra smittosamma sjukdomar. De lägga
vita, ovala ägg, gärna under tapeter, på
baksidan av tavelramar, i träsängars finaste
skrymslen o. s. v. Efter omkring 3 veckor kläckas
ungarna, som till en början äro vita, men fyllda
med blod bliva röda. I regel torde 3—4
generationer födas årligen. Fullvuxna honor träffas
oftast i mars, maj, juli och september. Utom
personlig snygghet och god renhållning måste
ofta andra åtgärder tillgripas för ohyrans
bekämpande. I enklare fall räcker kanske
nymålning, omtapetsering o. dyl., men vida
säkrare är att låta desinficiera det infekterade
rummet med cyanväte, för vilket den enskilde
enl. lag är hänvisad till av Medicinalstyrelsen
godkända personer. Ehuru cyanväte är ytterst
giftigt för människor och djur ävensom för
vissa växter, är desinfektion av boningsrum
därmed ej att frukta, om den utföres av vant
folk och med iakttagande av föreskrivna
försiktighetsåtgärder.
4. Loppor, Suctoria, förekomma på
människor och åtskilliga husdjur, särskilt hunden.
De lägga sina ägg i allsköns orenlighet i
golvspringor, under mattor, i hundkorgar, bland
kläder o. s. v., där också de trådsmala, vita,
fotlösa larverna leva. Hela deras utveckling
tager ungefär 1 månad. De äro ej blott
besvärliga genom sina styng utan kunna även
sprida vissa smittosamma sjukdomar. En
loppart, som lever på råttor, är spridare av pest.
Loppor dödas av färskt insektpulver, naftalin
m. m. Framför allt bör dock uppkomsten av
utvecklingshärdar för larverna omöjliggöras
genom omsorgsfull rengöring i hemmet.
A. T—n.
Ohyra hos husdjuren äro dels blodsugande
insekter, företrädesvis av lussläktet
Hœmato-pinus (hos häst, nöt, svin och hund, se ovan)
samt den vanliga loppan, Pulex irritans L.,
som ofta förekommer hos hund och katt, dels
fjällätande insekter av släktet Trichodectes,
näml. T. pilosus hos häst, T. scalans N. hos nöt,
T. latus N. hos hund och T. sphœrocephalus hos
får. — O. uppehåller sig mest i halskammen,
på ryggen och svansroten samt hos
nötkreaturen även i hornkammen och hos svin på insidan
av låren. Då o. förekommer i större mängd,
kan den besvära djuren, så att den förorsakar
avmagring, hämmad utveckling hos unga djur
och minskad avkastning. Utom att parasiterna
kunna iakttagas, giva de sig tillkänna genom
kläda samt glanslös och liksom dammig
hårrem, och ofta uppkomma genom djurens
skubb-ning ytliga sår, som kunna övergå till
ekzem-liknande hudutslag.
Då ohyran förekommer i större mängd och
över hela kroppen, böra djuren först klippas,
vilket bör ske utanför stallet, och det avklippta
håret uppbrännas. Stallet rengöres därefter
grundligt genom skurning med het sodalut,
överspolning med en 3 % lösning av
kresolsåpa tillsatt med Vg fotogén och kalkstrykning.
Det verksammaste medlet mot o. är
gråsalva (se Kvicksilver), som till följd av sin
stora giftighet bör användas endast med den
största försiktighet och enligt veterinärs
föreskrift. Vanligen brukas att tvätta med
para-sitdödande medel, ss. en blandning av kreolin
och sabadillättika, av vardera 100 g., och
grönsåpa, 600 g., med riklig mängd varmt vatten.
Då detta dödar endast de fullbildade
parasiterna men ej äggen, måste tvättningen
upprepas 3 gånger med omkring 1 veckas
mellantid, för att möjligen av befintliga ägg kläckta
insekter vid senare tvättning må
oskadliggöras. Förstöringen av parasiterna
underlättas genom tvättning med ättika, som upplöser
deras kalkhaltiga skal. Ett gott och ofarligt
medel, isynnerhet mot o. hos svin, är
ingnidning med bomolja. Se vidare Kvalster.
E. N—m.
Oidemia. Se Dykand.
Oidium. Se Mögel, Vinmjöldagg.
Ok användes förr allmänt som dragtyg i
främsta rummet för oxar, mindre allmänt för
hästar. För häst användes b u k o k jämte
vanlig loksele med däckel; det var ett vid
dragringarna upphängt trästycke, som löpte
under de båda hästarna och var böjt efter
deras bukar; på detsamma fästes
stångplogens eller årdrets stång. Det är numera
fullständigt ur bruk. För oxar har i Sverige
vanligen använts nåck- eller h a 1 s o k,
som består av en träbom, som vilar på nacken
eller halskammen och med horntömmar är
fäst vid dragarens horn, med vilka dragningen
sker; det finnes för enbet eller par, det senare
med en för båda dragarna gemensam träbom;
dragstången är angjord vid en rmg på parokets
mitt. Denna anspänning är ytterst enkel och
billig, men emedan dragningen sker med
huvudet, anses oxen icke kunna utveckla lika stor
dragkraft, som ined bogarna, mot yilkéö selens
bogträn vila, och därjämte vållar paföket up-
55—213320. Lantmannens uppslagsbok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
