Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psila ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
917
I klaffpumpar nedgår den, i den mån
klaf-farna slitas otäta, och i centrifugalpumpar med
stigande uppfordringshöjd, men kan, då denna
är lagom, räknas till 0.6—0.7. Vid
kedjepumpar kan vid omkr. 3 m. uppfordringshöjd och
en så stor hastighet, som kan uppnås i
praktiken (35—40 varv på veven i minuten),
verkningsgraden bliva omkring 0.5 (vid vanl.
dimensioner 70–80 1. i min.), men sjunker vid
större uppfordringshöjd eller långsammare takt.
Pumpa, Cucurbita, släkte av
gurkväxternas familj, skilt från gurkorna genom
greniga klangen, rörformigt sammanvuxna
ståndarknappar och frön med uppsvälld rand.
Hithörande arter, som ej äro kända i vilt
tillstånd, men anses härstamma dels från
Orienten, dels från Amerika, äro mycket storvuxna,
saftiga, med stora handnerviga, strävhåriga
blad och gula blommor i blad vecken. I vårt
land odlas dels vanlig p., även kallad
kurbits, C. pepo L., med långsträckta frukter,
dels j ä 11 e - p., C. maxima Duch., som har
plattrunda frukter. Den förra, som förekommer
i en stor mängd sorter, växlande till frukternas
form och storlek, odlas hos oss huvudsakligen
som prydnadsväxt för att med sitt stora
bladverk skyla jord- och komposthögar, men
stundom även för användning av frukterna,
växt-märg, till föda. I sydliga länderna odlas båda
formerna till människöföda och till foder, i
synnerhet åt svin. (G. L—d.) H. J. Dft.
Pumpstång. Se Betsel: Stångbett.
Pund. Se Mått, mål och vikt.
Pungsjuka hos plommon, en för varje
fruktodlare bekant sjukdom, igenkännes lättast
därpå, att frukten blir ungefär 4 gånger längre
än vanligt och tillika m. 1. m. tillplattad samt
på ytan överdragen av ett vitt eller gulaktigt
stoft. Inuti de sjuka frukterna utbildas ej
någon sten. Redan 14 dagar efter
plommonträdens blomning plägar sjukdomen
framträda, och »pungarna» tillväxa mycket hastigt.
P. orsakas av en svamp, Exoascus pruni Tul.
Svampen fortlever i grenarna under vintern
och växer om våren ut i de nya skotten och
genom blomskaften in i fruktämnena. Den
kan även angripa bladskotten, i synnerhet
rotskott, som bliva uppsvällda, vridna och blekgula.
Skyddsåtgärderna mot sjukdomen bestå
i att snarast möjligt bortplocka och bränna
angripna frukter samt att beskära angripna
grenar in till den äldre friska veden. Som
det är ovisst, om på slån och hägg
förekommande p. är av samma art som på plommon, är
säkrast att ej tåla dessa i närheten av
plommonträd. E. H—g.
Purgator. Se Rensningsmaskin.
Purgermedel, laxermedel. Se Avförande
medel.
Purinämnen. Se Åggviteartade ämnen.
Purjo. Se Lök.
Putorius. Se Iller.
Puts. Se Mur.
Pyramid. Se Hässja.
Pyrethrum. Se Bertram.
Pyrrhula. Se Fink.
Pyrus. Se Päronträd, Äppleträd.
Pythium, groddbrand. Se
Gurksjukdomar.
Pyämi. Se Varfeber.
Påfågel, Pavo cristatus L., tillhör
hönsfåglarna och utmärkes genom fjäderbuske på
hjässan samt en platt stjärt med långa
täckfjädrar, som hos hanen hava
metallglänsande ögonf lackar; stjärten kan slås ut som en
solfjäder. Tuppen är övervägande blå till grön
med metallglans, hönan gråbrun. P.
härstammar från Ostindien men har hållits som
husfågel i Europa sedan tiden före Kristi födelse.
P. är att betrakta endast som prydnadsdjur.
Han lever av såväl växt- som djurföda och
förtär gärna maskar och insekter. Parningen
sker på våren eller sommaren; honan lägger 8—•
15 ägg, som kläckas efter 28—30 dygns
ruvning. Unga fåglars kött lär vara gott, de äldres
dåligt. P. är så litet ömtålig för köld, att han
i södra Sverige kan bo i öppna skjul även under
vintern.
Pålning. Se Grundförstärkning.
Påsklilja. Se Narciss.
Pärlhyacint, druvhyacint, Muscari
botryoides Mill., en liten liljeväxt med lök, från
vilken uppskjuta jämnbreda rännformiga blad
och en stängel med en klase av blå,
stundom vita, klotformiga blommor. Härstammar
från mellersta och s. Europa, men är fullt
härdig åtminstone till Dalälven; den odlas
som prydnadsväxt i rabatter och gräsmattor
och förekommer ofta förvildad i parker och
trädgårdar.
Pärlhöns, Numida meleagris L., hönsfågel,
utmärkt genom en upprat hornartad hjälm på
hjässan, hängande hudflikar på underkäken,
fjäder klädnad mörkgrå med vita prickar.
Härstammar från Afrika och hålles sedan
gammalt i Europa tam blott som prydnadsdjur.
Köttet skall emellertid vara smakligt.
Pärlsot. Se Tuberkulos.
Päronträd, Pyrus communis L., av
kärnfruktväxternas familj, Pomacece, skiljer sig
från sin samsläkting äppleträdet genom
spetsigare krona, först småludna, sedan glänsande
glatta blad samt frukter, vars bas ej är
intryckt kring skaftet utan vanligen där
avsmalnande. Förekommer vild i lundar i s. och
mellersta Sverige. Vilt p. har tät krona med
torn-spetsade smågrenar samt små, hårda, oätliga
frukter, som stundom lära brukas till
svinfoder. Veden är rödaktig, mycket hård, tung,
fint ådrig och lämnar ett eftersökt virke, som
låter väl polera och betsa sig.
P. har odlats sedan urminnes tid och var
redan under den romerska kejsartiden
förädlat till ett flertal sorter. Deras odling spreds
av romarna till det övriga Europa och sedan
vidare, särskilt av munkar. I Sverige odlades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
