Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Salpeter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9Ö2
över + 2°, och blir livligare med stigande
värmegrad intill omkring 370 — en högre
temperatur än som brukar förekomma i jorden.
De av Winogradski och Omelianski studerade
salpeterbakterierna trivas ej i surt närings
-medium (i kulturer). Man har därför antagit,
att s. motverkas av sur och gynnas av basisk
reaktion hos jorden. Det har emellertid i flera
fall visats, att en kraftig s. äger rum även
i utpräglat sur jord, liksom även att kalkning
av sur jord icke märkbart befordrat nitrif i
-kation av gödselkväve. Denna fråga om
salpeterbildningens förhållande till jordens
reaktion sammanhänger med jordens
fysikaliskkemiska beskaffenhet.
Emedan salpeter ej kan bindas i jorden (se
Absorption), är vad därav ej snart upptages
av växtrötterna utsatt för att gå förlorat genom
uttvättning. Salpeterhalten i jorden är därför
i trakter, där regn falla, alltid obetydlig. För
skördarnas normala utveckling synes en mängd
av salpeterkväve av 2 miljondelar av jordens
vikt behövas, men en lägre halt, d. v. s.
kvävebrist, är ej ovanlig under växttiden liksom
ock vid vinterns slut, då salpeterbildningen
varit avbruten av den låga värmegraden samt
det på hösten förefintliga förrådet uttvättats
av neder börds vattnet. På våren ökas åter
nitrifikationen och salpeterhalten, och under
trädningen, då s. gynnas av jordens
bearbetning men ingen gröda borttager salpetern, kan
halten av dennas kväve stiga till 20—30
miljondelar.
I kreatursgödseln äger s. alls ej
eller i blott mycket ringa grad rum, utan
sönderdelningen av de kvävehaltiga organiska
ämnena stannar vid ammoniak. S. hindras
där av den höga halten av lösliga organiska
ämnen och av ammoniak samt än mer av
bristen på luftsyre. Om gödseln utsättes för
luften, kan dock s. inträda i gödseln, men den
bildade salpetern är då utsatt för att, sedan
den sjunkit ned i djupare syrefattigare lager,
förstöras av denitrifikation. Det är därför ej
skäl att genom ökat lufttillträde söka
befordra s. i kreatursgödseln. (Se d. o.) Då gödseln
utspritts och myllats i jorden, inträder däremot
en livlig nitrifikation i första hand av gödselns
ammoniakkväve, och lufttillträdet i
matjorden är så öppet, att någon fara för
denitrifikation icke synes förefinnas. Chr. Barthel.
Salpetersyra, HNO 3, stundom kallad
skedvatten (silver skedas eller skiljes därmed
från det däri olösliga guldet), är en färglös
starkt sur och frätande vätska, kokp. + 86°.
Förekommer i handeln som koncentrerad och
som utspädd s., den förra 65, den senare
12—13 % vattenlösning. S. ryker i luften,
och då gasen är frätande, bör s. förvaras i
glaskärl med inslipäd glaspropp. Flertalet
metaller lösas av s. under bildning av nitrat,
och organiska ämnen sönderfrätas av syran,
hud och naglar under gulfärgning. S. bör där-
för hanteras med försiktighet. I hushållet
användes utspädd s. för polering av mässing,
vilken därvid befrias från oxidanlöpning, och
därför kallas mässingsvatten. Jfr
Salpeter.
Salpiglossis. Se Trumpet blomma.
Salt betecknar i allmänhet förening av en
metall och en syra. I regel äro salter av de
tunga metallerna (järn, koppar, kvicksilver,
bly, zink) m. fl. avgjorda gifter för såväl
växter som djur, och åtskilliga av dem
användas som insekt- och svampdödande eller
desinfektionsmedel (se Antiseptiska medel,
Desinfektion, Insektdödande medel). S. av
alkali-metaller och alkaliska jordartmetaller samt
magnesium verka även i starka lösningar som
gift och kunna därför användas som
desinfektionsmedel (ex. koksalt, salpeter), men
åtskilliga av dem kunna även tillgodogöras som
näring för djur (ex. koksalt, kalciumfosfat)
och växter (ex. de nämnda samt salpeter och
kalisalt). Åtskilliga salter användas i medicin
(se glaubersalt, alun m. fl.).
Saltning, tillsättande av koksalt
(stundom även något kalisalpeter), är ett allmänt
känt medel att bevara livsmedel mot
förruttnelse. Koksaltet verkar knappt alls
bakteriedödande, men vid en viss koncentration
hindrar det bakteriernas utveckling och
sönderdelande verksamhet. Förruttnelsebakterierna
göras overksamma redan vid en salthalt av
10—12 proc, andra bakterier först vid högre
salthalt. Smör saltas vanl. med endast i1/2—2
proc. salt. I hö inströs stundom omkring 1 %
salt för att motverka dess brinning och öka
dess smaklighet. Se Hö: Förvaring. Smör:
Behandling.
Saltsyra, lösning av klorväte, HCl,
i vatten, utgör en ofärgad, starkt sur och vid
starkare koncentration frätande vätska.
Koncentrerad s. innehåller 37 proc. klorväte och
har eg. v. 1.19. S. upplöser järn, zink, tenn och
aluminium men angriper vid vanlig
temperatur ej koppar. Det kan därför användas vid
skurning av koppar och mässing men ej
föremål av de 4 först nämnda metallerna.
Salvarsan, ett organiskt arsenikpreparat
(dioxidiamidoarsenobenzolklorid), är ett
verksamt medel mot vissa smittsamma sjukdomar,
i det att det dödar eller försvagar de
sjukdoms-alstrande mikroorganismerna. Jfr
Antiseptiska medel.
Salvia, Salvia officinalis L., en flerårig
läppblomstrig (labiat) halvbuske med gråludna
blad och violetta blommor. Har sedan
gammalt odlats i kryddgårdar som krydd-,
lukt-och läkeört. De före blomningen avrepade
och torkade bladen användas som drog. Dess
verkan, använd som te mot halsfluss,
tillskrives en flyktig olja, salvia-olja, och garvsyra.
Sambucus. Se Fläder.
Samfällighet. Se Oskift mark.
Samlingsjournal. Se Bokföring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
