Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statdräng ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1049
svulsten. För att förekomma förnyad
uppkomst av s. brukar man spänna en stoppad,
ringformig puta kring underarmen för att
hindra en så stark böjning av knäet, då hästen
ligger, att skon därvid kan komma i beröring
med armbågsspetsen, men då orsaken nog
oftare är tryck mot hårda och ojämna spiltgolv,
är det verksammare att låta hästen stå på s. k.
permanent ströbädd. Se Strö. E. N—m.
Stoppande medel benämnas läkemedel, som
motverka diarré och göra avföringarna fastare,
antingen genom att de minska tarmrörelserna
eller verka sammandragande och befordra
uppsugningen av vatten i tarmarna, eller
genom att de motverka jäsnings- och
förruttnelseprocesser i tarmarna, vid vilka uppkomma
ämnen, som reta slemhinnan, eller i vissa fall
endast genom att de täcka och skydda
slemhinnan mot dylika retningar, som eljest öka
tarmrörelserna och framkalla diarré. För att
minska tarmrörelserna användes företrädesvis
opium, helst tillsammans med slemmiga
medel, i dos för häst 5—20 g., nöt 10—30 g.,
kalv och föl 1—3 g. Åt smärre djur gives hellre
opiidroppar, för diföl och kalv 5—20 g., hund
1—5 g. Mot jäsning gives mest krita (siam-,
mad), för får, kalv och föl 4—6 g., och magnesia
(lätt magnesiumoxid), för får, kalv och föl
2—10 g., svin 2—5 g.; samt såsom täckande
medel althæarot, för häst och nöt 30—100 g.,
får 20—30, svin 10—20 g., och linfröslem i
stora mängder, 10—20 1. för häst och
nötkreatur. Jfr Magstärkande och Sammandragande
medel. E. N—m.
Stoppning. Se Höns: Gödning.
Stoppring. Se Axel.
Stoppvax, (Propolis) är det kittämne,
varmed bina kitta sina kupor och göra dem
dragfria, fylla ojämnheter etc. Stoppvaxet
hemföres av bina å deras bakben från barr- och
andra kådförande träd. A—r L—n.
Stork, Ciconia, stora vadarefåglar med
lång, tjock, kägelformig näbb och långa ben.
Vit s., C. alba Bchst., vit med svarta vingar,
röda ben och näbb, kroppslängd 11 o cm.
Flyttfågel, som häckar i Skåne och Halland
och bygger sitt bo på hustak, skorstenar och
större avstympade träd. Lägger 3—5 ägg.
Lever av grodor, sorkar, insekter m. fl.
smådjur. Är i starkt avtagande i vårt land och
bör såsom ett nyttigt och omtyckt djur på
allt sätt skyddas.
Stormhatt, Aconitum, ett till familjen
Ranunculaceœ hörande storvuxet släkte av
fleråriga örter, med 1—1.5 m. hög, rak stjälk,
handdelade, glatta blad, och toppställda,
upprätta klasar med vanligen blå eller blåvioletta
oregelbundna blommor och 3—5 mångfröiga
baljkapslar. Hithörande arter innehålla en
giftig alkaloid, akonitin. Hos nordisk
s., A. septentrionale Koell., som förekommer
allmänt i norra Sveriges fjälltrakters
dalsluttningar och är klibbhårig, finnes giftet
huvudsakligen i roten, vilken i Norrland plägat
användas till kokning av extrakt till fluggift
och mot ohyra. Bladen kunna utan olägenhet
ätas av husdjuren, medan de äro späda, samt
torkade till hö. Vanlig s., A. Napellus L.,
som är endast upptill klibbhårig, med
mörkblå, småludna blommor, samt A. variegatum
L., med blåvit-brokiga blommor, varg-s.,
A. lycoctonum L., med gula blommor m. fl.,
odlas som prydnadsväxter. De äro ståtliga
och mycket härdiga växter, vilka fortplantas
genom fröspridning eller delning.
(G. L—d.) H. J, Dft.
Storverksträd eller grova till skepps- och
bergverksbyggnad tjänliga furu träd.
Mastträd var enligt allm. lagens byggn.balk kap.
10 § 3 förbjudet hugga på kronomark. Genom
K. f. 26/i 3[S94 ang. hushållningen med de
allmänna skogarna, kap. 7 § 37, äro s. på
häradsallmänning, boställe, kronohemman och
kronans utarrenderade jordbruksdomäner
kronan förbehållna. Till s. räknades här
mastträd och mastspiror, de förra minst 20.7 m.
(60 fot) långa, de senare under detta mått.
Detta stadgande vidmakthålles ej längre.
Strandhavre. Se Strandråg.
Strandkrypa, Glaux maritima L., en liten,
mångårig, saftig ört av vivefamiljen,
Primu-laceœ, med små, korsvis motsatta blad, i vars
veck sitta små, skära blommor. Växer
allmänt på havsstränder intill vattenlinjen,
stundom även längre in i landet på sank, salthaltig
mark. Förtäres gärna av hästar och kor och
anses som en värdefull ört i strandbeten.
Strandråg, sandel m, sandhavre,
strandhavre, Ely mus arenarius L., ett
mycket högvuxet och styvt, blekt blåaktigt
gräs med långt krypande, skottalstrande
rotstock, växer på sandiga havsstrandmarker,
där den bidrager att binda sanden. Se
Flygsand. Kornen, som likna råg, lära fordom hava
använts till mjöl och gryn.
Strandsittare, vanlig beteckning för vid
kusten boende lägenhetsinnehavare på ofri
grund; förekomma i synnerhet på västkusten
på Huitfeldtska stipendiefondens jordområden.
Dessa hava enligt K. Maj:ts beslut 14/2 1908
fått rätt att köpa äganderätten till sina
lägenheter.
Stranguri, urinstämma. Se
Urinorganens sjukdomar.
Stratifiering, egentl, inläggning lagervis,
betecknar i trädgårdsskötseln nedläggning av
frö lagervis med sand eller torvmull för att
hindra deras uttorkning och hårdnande samt
för att därigenom bibehålla deras grobarhet.
Se Förökning.
Streptokocker. Se Bakterier.
Strigel, en järnskrapa med fintandade
lister, för hästens ryktning. Striglingeii, som
sker längs med håren, avser att skarpare än
som med blott ryktborste kan ske lossa
hudfjällen. Jfr Hudvård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
