Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svans ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ic6i
bensin och feta oljor. S. är dålig ledare för
värme och elektricitet. Smältpunkt 114.50,
kokpunkt 444.5°. Vid destillation avsätter s.
sig som ett gult pulver, svavelblomma.
S. brinner under bildning av en stickande sur
gas, svavelsyrlighet (svaveldioxid) S02, som
verkar dödande på organismer och därför är
ett kraftigt desinfektionsmedel. Även vid
vanlig värmegrad undergår s. en långsam
oxidation, varför ock svavelblomma har svag
lukt av svavelsyrlighet och verkar
svamp-dödande.
S. upptages i jorden av vissa bakterier,
som därav bilda svavelsyra. Denna
omsättning, sulfofikation, befordras av
närvaron av vissa salter, ss. järn-(ferro-)sulfat
och aluminiumfosfat, men hindras av större
mängd salpetersyra och lösliga kvävehaltiga
organiska ämnen. Man har särskilt i Amerikas
Förenta stater sökt draga gagn av denna
omsättning, dels för bekämpande av potatisskorv,
i det att en tillförsel av svavel (400—1,200 kg.
pr. hektar) genom svavelsyrebildning
framkallar en sur reaktion i jorden, vilken hindrar
skorvsvampens utbildning, dels för
upplösning av mineralfosfat, i det att svavel
kompos-terat tillsammans med råfosfat och jord, med
eller utan ympning med svavelbindande
bakterier, övergår till svavelsyra, som upplöser
råfosfatets fosforsyra.
S. som gödselmedel. Emedan s.
är en viktig beståndsdel av växterna, har man
även hållit före, att tillförsel av detta ämne
i fri form eller som svavelsyra till jorden skulle
öka skördarna genom direkt gödselverkan.
Utförda gödslingsförsök med s. (vanligen i
form av s.-blomma) ha även stundom stegrat
skördemängden — lika ofta ha de dock blivit
utan verkan eller medfört skördeminskning.
Noggranna försök, där svavel kunnat verka
endast som växtnäring, ha visat, att någon
gödslingsverkan ej inträtt, vilket är
naturligt, då all fruktbar jord innehåller mer
av s. än växterna behöva och detta ämne
dessutom tillföres i såväl kreatursgödsel som
konstgödsel (ex. superfosfat, svavelsyrad
ammoniak, kalisalter). Den gynnsamma verkan
av s.-gödsling, som stundom visat sig, kan
däremot förklaras av svavlets desinficerande
verkningar i jorden samt därav, att s. liksom
andra desinfektionsmedel synes befordra
am-moniakbildning i jorden. Litt. H. G.
Söderbaum. Meddel. N:o 189 fr. Centralanstalten
f. jordbr.försök 1920. H. J. Dft.
Som läkemedel användes svavel i form
av svavelblomma och i svavellever.
Svavelblomma ingives vid kroniska
hudsjukdomar, avmagring och mjölksining för att öka
ämnesomsättningen och hud verksamheten, och
gives för häst och nöt 2—5 g., får och svin
o. 5—1 g., hund 0.05—-o. 2 g. Utvärtes användes
svavelblomma mot vissa parasiter, särskilt
skabb, i förening med såpa och pottaska eller
fett såsom salva, t. ex. s. k. s k a b b s a 1 v a
av kaliumkarbonat 10 g., svavelblomma och
tjära 15 g. vardera samt såpa och svinister
30 g. vardera. Svavellever användes
också mot parasiter, i 5—10 % lösning till
tvättning mot ohyra eller såsom salva vid
kroniska eksem samt (liksom svavelblomma)
invärtes som motgift vid metallförgiftningar.
Svavelpreparaten böra ej användas för
slaktdjur, ty köttet kan lätt få lukt och smak därav.
E. N—m.
Svaveljärn, FeS, uppkommer ofta
genom reduktion av järnsulfat i ytjorden, där
luften ej får tillträde, ss. då grundvattnet står
högt i jorden, och visar sig då som en mörk
rand närmast under det genomluftade
jordlagret. Som s. är giftigt för växterna, nedtränga
växtrötterna svårligen genom en dylik
»stålrand». Om luften får tillträde, syrsättes det.
Detta fel avhjälpes därför genom djupare
av-dikning. S. förekommer även jämte fri
svavelsyra i bottenlagret i kärr och mossar, varför
dylik jord ej bör påföras åker eller äng, förr än
dessa giftiga ämnen oskadliggjorts genom
luftning och kalkning.
Svavelkalkvätska. Se Insektdödande medel.
Svavelsyra, H2 S04, är en ofärgad, i
koncentrerad form (96 %, sp. v. 1.84) oljeartad,
tung vätska, som i dagligt tal kallas
vitriololja. Den upptager med stor begärlighet
vatten, varför den kan användas att hålla
luften torr i ett avstängt rum (såsom
mellan innan- och ytterfönster), och löser sig
under stark upphettning i vatten; vid
utspädning bör därför syran i en tunn stråle hällas
i vattnet, men ej vatten i syran, emedan då
så stark värme uppstår, att syran stänker.
S. är starkt frätande, angriper vid vanlig
temperatur koppar föga, men löser järn och
zink, varför den ej kan förvaras i kärl av dessa
metaller, utan i kärl av bly, glas eller, i utspätt
tillstånd, av trä. S. binder ammoniak starkt
och har därför förordats till sprutning på golv
och gödsel i stallet och att blandas i urin för
att förekomma ammoniakavdunstning, men
bör därvid på grund av sin frätande
beskaffenhet behandlas med varsamhet.
Svavelsyrans salter, sulfat, äro i
allmänhet lättlösliga i vatten, kalciumsulfat dock
mindre lättlösligt och blysulfat olösligt. Zink-,
järn- och kopparsulfaten kallas vit, grön och
blå vitriol.
I jorden finnas alltid sulfat, dels uppkomna
vid sönderdelning av svavelhaltiga organiska
ämnen och av svavelkis (svaveljärn), dels
tillförda med vissa konst gödselmedel (kalisalt,
superfosfat, svavelsyrad ammoniak). Mängden
sulfat i jorden är dock i allmänhet mycket ringa,
sällan överstigande o. 1 proc. svavelsyra;
efter gödsling kan halten bliva något högre.
Undantagsvis, särdeles i sankt belägen jord,
såsom i torrlagda sjöbottnar och botten jorden
i mossar, kan svavelsyra förekomma i så stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
