Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Säckhållare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io8’5
Säckhållare, avsedd att hålla säcken
öppen under ifyIlningen, utgöres av en enkel
ställning, som upptill bär en ring, vid vilken
säckens övre rand fastgöres. Sparar en person,
som håller säcken.
Säd eller cerealier kallas växter med
torra, tunnskali ga frukter eller frön, som, med
eller utan malning till mj öl, användas till
människo- eller djurföda. De höra huvudsakligen
till gräsfamiljen, stråsäd, några äro
baljväxter, vilka betecknas som trindsäd, och
ett fåtal tillhör andra familjer. I Sverige odlas
av stråsäd havre, korn, råg och vete samt
undantagsvis majs, i andra länder även ris, hirs
m. fl., av baljväxter i Sverige bönor, vicker och
ärter samt mer sällan linser. Dessutom odlas
något litet bo vete, tillhörande syrefamiljen.
— Efter såningstiden skiljer man mellan
höstsäd och vårsäd. Som höstsäd
odlas i Sverige huvudsakligen råg och vete, i
Skåne stundom något korn, men i sydligare
länder även, ehuru blott i mindre
utsträckning, havre, ärter och vicker.
Sädens frukter, »kärna n» eller
spannmål, utgöra på grund av sin höga halt av
lättsmält näring de förnämsta vegetabiliska
näringsmedlen för människor och husdjur.
Halmen och agnarna äro jämförelsevis
näringsfattiga och till följd av hög halt av växttråd
hårdsmälta men hava stor betydelse som
foder, särskilt för att giva utfodringen lämplig
volym (»fyllnadsfoder»).
Odlingens omfattning. På grund
av spannmålens betydelse som den civiliserade
människans förnämsta födoämne intager den
i allmänhet främsta platsen bland de odlade
växterna. Vid lågt stående odling upptager
den nästan hela den odlade jord vidden, så
t. ex. i det europeiska och asiatiska Ryssland
över 90 %. Endast i ett fåtal länder, där
klimatet är fördelaktigare för andra odlingar,
intager sädesodlingen avsevärt mindre än
hälften av den odlade jorden (i Schweiz omkr.
11, i Norge 23 %). Framför allt höra länder
med torra somrar och höstar till de
övervägande spannmålsproducerande länderna, och
Ryssland, Nordamerikas slätter, Argentina,
Ostindien och Australien samt de sump-ris
odlande ostasiatiska länderna äro världens
förnämsta sädesproducenter. I den mån odlingen
når en högre utveckling och ängarna uppodlas,
inskränkes spannmålsarealen till förmån för
odling av rotfrukter och olika slags
fodersamt trädgårdsväxter. Den största
omfattningen har odlingen av vete (100), majs (65),
havre (57), ris (inemot 50), råg (40) och korn
(32 millioner ha.).
I Sverige upptager odlingen av mogen
säd i medeltal ungefär 45 proc. av åkern. De
högsta procenttalen har det sydsvenska
höglandet och Öland, med 52—57 procent
spannmålsareal, beroende på att foderbehovet här
till största delen fylles från naturliga ängs-
och betesmarker. På den sydsvenska och
östgötska slättbygden intager
spannmålsodlingen ännu omkring 50 proc. av åkern, men
denna inskränkes sedan allt mer mot norr och
utgör i Västergötlands och Mälar- och
Hjälmaredalens slättbygder omkring 45, i mellersta
Sveriges skogsbygder under 40 proc. och
sjunker sedan i Norrland med breddgraden och
höjden över havet till omkring 20 proc. (17—
18 i Jämtland), huvudsakligen beroende på
sommarens korthet, som är mer ogynnsam för
odling av mogen säd än av grönfoder och
vallväxter.
I allmänhet kan även en inverkan av
jordegendomarnas storlek på sädesodlingens
omfattning spåras, i det att denna är något mindre
vid de minsta jordbruken, där potatis och foder
till kreaturen upptaga större del av åkern än
vid de större jordbruken. S. intager omkr.
40 proc. av åkern vid jordbruk med högst 1
ha. åker, 46—47 proc. vid gårdar med 20—50
ha. åker och obetydligt mindre (44—45
proc.) vid än större jordbruk, allt i medeltal
för hela riket. I södra och mellersta Sveriges
skogs- och bergsbygder samt västra Sveriges
slättbygder hava dock småbruken den mest
utsträckta sädesodlingen, och än mer är så
fallet med mellersta och övre Norrland, där de
mindre jordbruken mer än de större hava
kvar ouppodlade ängsmarker att fylla sitt
foderbehov från, och där därför ofta all åker
användes till säd och potatis.
Brödsäd, vete och råg, har i Sverige i
samband med övergången från 2- och
3-skiftesbruket till koppel- och växelbruk
kommit att intaga en mindre del av åkern än
tidigare. Från 15.6 % av rikets åker 1870 hade
dess areal nedgått till 13.1 % åren 1911—15.
Största andelen av åkern (18—20 %) upptager
brödsäden på Gottland, Öland och sydöstra
kustlandet, vars torra försommarklimat mindre
hämmar höst- än vårsädens utveckling.
Därnäst följa Skåne och Halland med omkr. 20 %.
Inom västra Götalands starkt havreodlande
län liksom i hela Svealand intaga råg och vete
10—14 % men avtaga sedan från och med
Värmlands och Dalarnas skogstrakter hastigt
norrut, så att den icke har någon större
betydelse norr om Dalarnas mellanbygd och
Gästrikland (5—6 %). För landets försörjning med
brödsäd intager Malmöhus läns slättbygd
främsta rummet, där skörden efter avdrag av
utsädet uppgår till omkring 1,000 kg. pr. inb.,
mot en medelförbrukning av omkring 225 kg.
Malmöhus län lämnar ensamt över 1/6 av
rikets hela vete- och rågskörd och 1/8 av rikets
hela sädesskörd. Avgjorda överskottsområden
för brödsäd äro i övrigt hela Götaland med
undantag för Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs
och Bohus län samt Västergötlands och Dals
skogs- och bergsbygd. I Svealand alstra alla
slättbygderna brödsäd över behovet, men alla
skogs- och bergsbygder under detta, vilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
