Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tak ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1091
lets riktning. Vid skarvarna lägges en
trekantlist, som i sin tur ytterligare täckes med en
smal pappremsa. Papptaken böra omedelbart
efter påläggningen strykas en gång med "tjära
och därefter vartannat eller vart tredje år.
Jfr. Papp.
Spån är ett .täckningsmaterial, som i
skogstrakter kommer till mycket stor
användning för lantmannabyggnader. Spånens
längd är vanligen i 1/2 fot (45 cm.). Tak härav
äro lätta, och bliva de omsorgsfullt utförda av
handkluven spån (spiller) av kådrik
torrfura, uttagen i radiens riktning (för att
ej spånen skall kasta sig), äro de rätt varaktiga.
Hyvlad spån (part) är billig men ovaraktig.
Spåntak äro lätta och fordra således ej starkt
underlag, men resningen bör göras så stark, att
den kan bära tegelpannor, som ofta påläggas,
då spånen blir upprött. Underlaget utgöres
av på sparrarna spikade läkt eller bräder. Vid
takfoten utlägges först ett skikt tjockare,
kil-formiga spån, och härpå utläggas de tunnare
spånen i lag över varandra och i förband%. Vid
sidorna skola spånen överskjuta varandra
omkring J/4—1/2 på bredden och omkring a/3 på
längden. Spånen lägges »med 5—8 tums bläck»,
så att den överallt ligger minst 3-dubbel. Den
fästes med trådspik, som inslås i varje spån
för varje nytt skikt. Vid inåtgående
takvinklar bör underlaget alltid vara bräder e. dyl.,
vilket ordnas så, att vinkeln icke blir för skarp.
Täckningen utföres sedan här i likhet med å
plan yta, För att bliva varaktigare bör spånen
före inläggningen impregneras (betas). Härtill
kan användas en omkring 10 % lösning av
järn- eller kopparvitriol, helst i tjärvatten,
vari spånen neddoppas. Den kan även efter
täckningen strykas med rödfärg eller trätjära.
Spån förekommer även s å g a d av 20—40 cm.
längd, och täckningen härmed tillgår i
huvudsak på samma sätt som föregående. Emedan
träets fibrer vid sågningen avskäras, intränga
vatten och röta lätt, om ej dylik s. k. s t a
v-s p å n strykes väl med tjock trätjära.
Bräder som enbart taktäckningsmaterial
förekommer numera högst sällan. De hava dock
i äldre tider varit vanliga i skogstrakter.
Bräderna utläggas i tredubbelt lag över varandra
samt på förvandring i takfallets riktning.
Näver är ett gammalt känt
taktäckningsmaterial, som dock numera sällan kommer till
användning. Nävern lägges väl ordnad i flera
lag på varandra, på underlag av bräder, över
nävern lägges s. k. takved av kluvet eller
helrunt virke.
Strå- eller halmtak, vanligen av
råghalm, i vassrika trakter även ofta av vass,
äro i allmänhet omtyckta’ till
ekonomibyggnader. De äro billiga, då materialet erhålles
på egendomen, och väl lagda kunna de
även bli ganska varaktiga. En större
olägenhet med halmtak är. dock, att de icke äro
eldsäkra, en olägenhet, som de dela med spån-
taken. Stråtak användas numera sällan för
nybyggnader. De gamla taken omläggas nog
i allmänhet vid behov, men mycket ofta
utbytas de mot ett mera eldsäkert material. Vid
utförandet lägges halmen på grövre . läkt,
r ä n g e r, skiktvis nedifrån och fastbindes
medelst bindkäpp, räf t och vidja eller
glödgad järntråd.
Torvtak användas praktiskt taget icke
numera utan till mindre viktiga byggnader,
fristående källare o. dyl. Torven utlägges i
dubbla lag med underlag av bräder, näver
eller asfaltpapp.
Takbeslag. En del
taktäckningsmaterial, såsom täktegel, takplattor etc, fordra
särskilda plåtbeslag å inåtgående vinklar, vid
skorstenar, takkupor m. fl. ställen. Härför
bör användas prima galv. plåt. Dessutom
uppsattes vid takfoten vattenrännor för
upptagande av takvattnet, vilket medelst stuprör
eller en lodrätt hängande stång ledes till
önskad plats. L. N. Gramén.
Takfall, Taklag, Taknock, Takstol, Takved»
Se Tak.
Talg, fastare fett (till skillnad från ister,
som är mjukare), avsatt i bindväven kring
inälvor, under huden o. s. v. hos idisslare. T.
består av flera olika fettarter, huvudsakligen
dubbelglycerider av stearin-, palmitin- och
oljesyra och har därför på grund av olika
mängdförhållanden mellan dessa syror olika
fasthet och lättsmälthet. Smältpunkten
växlar mellan 43 och 50° C. och är något högre
hos får- än hos nöttalg. T. löses i eter och.
överskott av kokande alkohol. T. avskiljes vid
slakten så noga som möjligt från bindväv och
befrias fullständigt därifrån genom att smältas
i vatten, »skiras». De avskilda
bindvävsdelarna, f e 11 g r e v a r n a (se d. o.), användas
som höns- och svinfoder. I beröring med
luften härsknar t., men kan befrias från de
därvid uppkomna illaluktande ämnena,
huvudsakligen smörsyra, genom smältning i utspädd
sodalösning. Används till beredning av föda,
margarin, stearin, glycerin, smörjmedel,
salvor och plåster. (Se d. o. och Fett.)
Talgkörtlar. Se Hud 2.
Talgoxe. Se Mes.
Tall, till fam. Pinaceœ hörande släkte.
Vanlig tall, Pinus silvestris L., som har
2 barr på varje kortskott, plattat halvtrinda,
spetsiga, mer eller mindre blågröna barr, anses
ha invandrat både söderifrån, den sydsvenska
formen (f. septentrionales Schött.)/ och
eventuellt från nordost, den nordsvenska formen,
(f. lapponica (Fr.) Hn.). Gränsen mellan dessa
tallformers utbredning går från norska
gränsen vid Lekvattnet i Värmland, norr om
Frykensjöarna, över Siljanstrakten i Dalarna
genom Gästrikland, över Dellensjöarna i
Hälsingland mot Sundsvall. Den nordsvenska
formen har kortare och styvare barr, som
kvarsitta 4—-6 år å grenarna, som äro korta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
