Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tak ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1093
Den sibiriska formen är härdig långt upp
i Norrland. Fröet bör sås omedelbart efter
skörden. G. Sch.
Tallflyet, Panoiis griseovariegana Goeze,
är ett nattfly, vars larv är grön med 3 breda,
vita ryggstrimmor och en gulkantad
sidostrimma. Den förflyttar sig som
mätarlar-ver och blir över 3 cm. lång. Fjäriln, som har
rödbruna, vitådriga framvingar, flyger i maj
och fäster äggen radvis på tallbarr. Stundom
uppträda larverna massvis i medelålders
tallbestånd och göra då skada på knoppar och
fjolårsskottens barr. Larver insamlas och
förhindras genom limringar att gå upp i
oangripna träd. Pupporna anträffas på hösten
i mosstäcket och kunna där insamlas.
A. T—n.
Tallhed. Se Skogstyp, Tall.
Tallklöver. Se Getväppling.
Tallkottviveln, Pissodes validirostris Gyll.,
lever som larv inuti tallkottar och torde därför
skada fröproduktionen. A. T—n.
Tallmätaren, Bupalus piniarius L., är
en medelstor mätarfjäril. Hanen har svarta
vingar med vit, oregelbunden mittfläck,
honan bruna vingar med otydliga svarta
tvärstrimmor. Larven, som blir omkr. 3 cm. lång,
är grön med smala, vita längsstrimmor. T.
flyger på sommaren och lägger ägg på
fjolårsbarren. På eftersommaren göra larverna
stundom svår skada på tallarna. En betydande
härjning ägde 1889—90 rum i Närke. Vid
sådana tillfällen har skadedjuret bekämpats
bl. a. på så sätt, att det lösa marktäcket under
angripna träd hopkrattats i stora komposter,
vari de övervintrande pupporna sedermera
omkommit genom självupphettningen.
A. T—n.
Tallris. Se Barris.
Tallspinnaren, (Lasiocampa) Dendrolimus
pini L., en stor fjäril med rödbruna och
skiffergrå framvingar med en liten vit s. k. månfläck.
Larven, som är starkt luden och blir omkr.
8 cm. lång, har 2 stålblå tvärstrimmor bakom
nacken men växlar i övrigt mellan ljust
skiffergrå och rödaktig färgton. Den förpuppas
inom stora, bruna kokonger på grenar och
kvistar. Äggen kläckas på hösten. Efter
övervintringen kunna larverna göra betydlig skada
å skogsbestånden. Först i juni året därpå
sker förpuppningen. Är utomlands känd som
ett svårt skadedjur, men har hos oss blott en
gång uppträtt i större mängd, i Värmland och
Dalarna. A. T—n.
Tallspinnarstekeln, Lyda stellata Christ.,
11—15 mm. lång, svart med blekgula
teckningar. Larv blågrön med rödbruna
längslin-jer, lever enstaka i rörformiga, glesa vävnader
på tall. A. T—n.
Tallsteklar. Medelstora steklar, svarta,
gula eller delvis gulgröna. Hanar med
dubbel-kammade, fjäderlika antenner. Larver 22-
fotade, gröna med mörkare teckningar, leva
i individrika kolonier på företrädesvis
fjolårsbarren. Sitta ofta samlade i stora klungor.
Oroas de, resa de hastigt fram- och bakändan,
vilket föranlett namnet »sprittmask».
Synnerligen allmän är röda tallstekeln,
Lophyrus serti†er Geoffr., hanen svart, honan
rödgul. Larv med kolsvart huvud och grågrön
kropp med ljus ryggstrimma och längs sidorna
en rad av m. 1. m. tydliga svarta fläckar. Äggen
läggas radvis på barren på hösten, larverna äta
under försommaren och förpuppas i juli
vanligen på marken. I vårt land ha flera gånger
betydande härjningar ägt rum. Rätt allmän
är även den vanliga tallstekeln,
L. pini L., vars larv har ljusbrunt, m. 1. m.
svarttecknat huvud. Även denna art har
åtskilliga gånger uppträtt massvis. Vid svåra
härjningar böra de angripna områdena på
lämpligt sätt isoleras för att hindra larvernas
spridning. I andra fall kan insamling av
larver anordnas, om de angripna träden äro
unga. A. T—n.
Tallstrunt, torkade toppknoppar av tall.
På grund av sin halt av terpentinolja, harts,
bitterämne m. m. har t. använts ss.
urindrivande dekokt mot gikt och reumatism. Insamlas
tidigt på våren, förrän knopparna börja
utväxa.
Talltita. Se Mes.
Tallvivel. Se Tallkottvivel.
Talpa. Se Mullvad,
Tanacetum. Se Renfana.
Tandem, anspann av 2 hästar efter
varandra. Se Anspänning.
Tandfel förekomma oftast hos hästar och
giva sig tillkänna genom försvårad tuggning
samt genom att djuren hålla sig i dålig
kondition.
Hos unghästar är orsaken i dylika fall oftast
oregelbundenheter i tandfällningen, bestående
i att mjölktänderna blivit kvarsittande för
länge och antingen själva kommit att intaga
eller givit ersättningständerna felaktiga
ställningar, som hindra tuggningen. Felet
avhjälpes då lätt, genom att mjölktänderna snarast
möjligt avlägsnas.
De vanligaste avvikelserna från den riktiga
ställningen är i fråga om framtänderna
över-eller karpbett, då överkäkens framtänder
gå utanför underkäkens, samt under- eller
gäddbett, då underkäken är för lång,
samt korsbett, då tänderna slitas snett
mot varandra på grund av en vridning av
käkarnas främre del. Samtliga dessa fel äro
naturligtvis obotliga men medföra i regel
ingen annan olägenhet, än att hästar med
dylika fel ha svårt att föda sig på bete.
Felaktighet i kindtändernas ställning äro:
S a x b e 11, då kindtänderna i underkäken
gå innanför dem i övre, så att tänderna slitas
snett och slutligen komma att gå emot
varandra som skänklarna på en sax; därigenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
