Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vicker - Vickerbladviveln ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1178
Grönfodret bör skördas till mjölkkor vid
börjande blomning, då äggvitehalten är störst,
men eljest vid full blomning. Som kärnfoder
har vicker samma värde som ärter men
användes mindre.
Vickerbladviveln, Phytonomus variabilis
Hbst., en 5—-7 mm. lång, brun, randig
skalbagge med snabellikt huvud. Larv 8—10 mm.
lång, gulgrön med mörkfärgat huvud.
Förpuppas inom en gul, gles kokong. Djuren leva på
vicker, lucern m. m. och göra genom sina gnag
på stjälkar och blad ej sällan stor skada.
Genom att avmeja fältet under larvens
ungdomstid och därefter överspruta det med
arsenik-gifter (se Insektdödande medel) kan en
härjning lätt stävjas. A. T—n.
Vide. Se Pil.
Videspinnare, Stilpnotia salicis L., en
snövit, medelstor skymningsfjäril. Larv c:a 4
cm. lång, hårig, svart med runda och gulvita
fläckar ordnade i rad på ryggen. Äggen läggas
i ett vitt, stelnande, stearinlikt sekret.
Larverna stundom synnerligen talrika på pil, asp
och poppel. A. T—n.
Vidhasad. Se Benställning.
Vigg. Se Dykand.
Vikare. Se Säl.
Vikt. 1. Om viktsenheter, se Mått, mål och
vikt.
2. Spannmåls- och frö varors vikt. Se
Spannmålshandel, Utsäde.
3. Djurs levande vikt och slaktvikt. Se
Kreaturs viktmåttband, Slakt.
Viktoria. Se Vagn.
Vildpersilja, Aethusa cynapium L., en
ettårig, flockblomstrig ört, fam. Umbelli†erœ, som
liknar persilja men skiljes från denna genom
saknaden av allmänt svepe och genom
3-bladigt, ensidigt nedhängande enskilt svepe.
Bladen äro glänsande och giva vid gnidning
lökartad lukt. Växten är starkt giftig.
Vildstam betecknar i trädgårdsskötsel
trädtelning, uppvuxen vilt eller uppdragen av
kärnor i trädgård och som brukas till grundstam
för förädling.
Vildvin, Ampelopsis, ett till vinrankans
familj, Sarmentaceœ, hörande släkte av
mångåriga klättrande växter, vilka odlas som
prydnadsväxter för sitt vackra, mot hösten i bjärt
rött övergående bladverk. Förökas med
sticklingar. Vanligast odlas A. quinque†olia (L.)
Mx., även kallad j ungfruvin, som har
stora 5-fingrade blad och klangen, vilka med
sugvårtor fästa sig vid murar och stöd. Från
den klättrande stammen utgå yviga hängande
grenar. Uthärdar vintern ännu i mellersta
Norrland. A. Veitchii Hört är finare, mer
småbladig och fäster sig tätt vid murytor
genom sugvårtor i spetsen på klängena. De
späda v.-plantorna böra uppbindas och ledas
intill stödet, men klänga sedan vidare utan
särskild hjälp. Är fullt härdig blott i södra
Sverige, i Mälardalen blott i varmt och skyddat
läge.
Vinbär. Av släktet Ribes, fam. Ribesiaceœ,
pläga de arter, som hava oväpnad stam och
bär i hängande klasar, särskiljas under
namnet vinbär. För sina smakliga frukter odlas
allmänt röda och svarta v.
Röda vinbärsbusken, R. rubrum
L., som är ursprungligt vildväxande i de flesta
delar av Europa, i Sverige ända upp till
Lappland, odlas allmänt. Allmännast
förekomma röda holländska, en
storvuxen, kraftig och bördig sort, som även
uppdrages i stamform. I mindre utsträckning odlas
vita holländska vinbär, en mera
småvuxen och mindre bördig sort.
Svarta vinbärsbusken, i
Norrland kallad tis tron,’ R. nigrum L., är
också inhemsk i landet, där den förekommer
mest vid skuggiga stränder, såväl vid
vattendrag som i Östersjöns skärgård, ända upp till
landets nordligaste trakter. På grund av sitt
innehåll av ett egendomligt luktande harts
har växten, särdeles bladen, använts i dekokt
som svett- och urindrivande medel och mot
utslag. Odlas allmänt för bärens skull, i flera
sorter, bland vilka Black Naples, även kallad
neapolitanska vinbär, äro de vanligaste. En
nyare, något tidigare mognande sort är
Boskoop jätte.
V. planteras och skötas som krusbär (se
d. o.). Svarta vinbär odlas helst på fuktigare
mark. För vita vinbärsbusken kan avståndet
minskas till 1 1/2 m. — Vinbärsblom
bortplockas av sparvar. I övrigt angripas
vinbärsbuskar av vinbärskvalster (se Kvalster),
vinbärsmal, bladlöss (se d. o.) och rost (se
Rostsvampar).
Vinbärsmal, Incurvaria capitella CL,
förekommer ibland talrikt på svarta vinbärsbuskar.
Äggen läggas på bären, i vars kärnor larverna
leva på eftersommaren. De övervintra som
halvvuxna under små vävnader på kvistarna
och intränga tidigt på våren i knopparna, som
invärtes skadas eller förstöras. Medel:
vinterbesprutning med 5—10 %
karbolineumemul-sion, se Insektdödande medel. A. T—n.
Vinca. Se Vintergröna.
Vinda, Convolvulus, ett till fam.
Convolvu-lacece hörande örtsläkte med flata, trattlika
blommor och runda fröhus. Den i åkrar
allmänt förekommande åkervindan, C.
arvensis L., med vackra, ljust rosenröda blommor,
är ett besvärligt ogräs, genom att den slingrar
sig kring säden och befordrar liggsädsbildning.
Den är svår att utrota, emedan de
underjordiska delarna gå djupt och avskurna bitar
utväxa till nya stånd samt de bruna fröna (se
Ogräs, fig. 14) spridas med utsädet. Bekämpas
som andra rotogräs.
Skogsvindan eller bj örnrevan,
C. (Calystegia) sepium L., som är mer
storvuxen, med stora vita blommor, växer också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
