Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det, som aldrig blev sagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han dock icke undgå att av densamma mottaga
ett visst intryck, vilket var ogynnsamt för fången.
Fången var en vacker man på endast omkring
tjugufem år, och hans ansikte var blekt. Han hade
klara blå ögon och ljusa mustascher över en
mun, vars uttryck var melankoliskt, snarare än
hårt. Detta uttryck hade sysselsatt pastorn
mycket, ty han kunde icke förlika sig med tanken,
att en man, vilken mördat en människa, ej skulle
hava åtminstone något i sitt yttre, vilket kunde
tyda på att han var förhärdad i brottet. Ännu
mindre kunde pastorn förstå uttrycket i fångens
ögon. Ty dessa voro blå och irrande och buro
på ett uttryck, som om den hjärna, vars språk
de skulle tala, varit försänkt i evigt grubbel.
Överhuvud måste pastorn säga sig själv, att allt vad
han såg och allt vad han iakttog, på det bestämdaste
stred emot, vad han skulle ansett vara
sannolikt, om han hört historien berättas och
sökt bedöma den på avstånd.
Men allra mest förvånade det pastorn, att
han icke kunde göra ens det ringaste intryck på
fången genom att försöka tala till honom om
hans offer. Här hade pastorn trott sig hava
funnit en punkt, som måste vara öm, och han
hade därför försökt att vidröra den för att därifrån
finna en väg direkt till den brottsliges hjärta.
Men just på denna punkt hade fången visat sig
vara som allra mest oåtkomlig. Icke med en
min förrådde han, att detta samtalsämne var
honom ens obehagligt. Medan pastorn talade, satt
fången stilla och såg envist bort. Det var pastorn
omöjligt att en enda gång fånga hans ögon, vilka
oavlåtligt och utan att blinka tycktes stirra in
i ett okänt djup. Ett ögonblick hade själasörjaren
till och med tyckt sig se, att ett flyktigt leende
överflög fångens drag, och pastorn frös av ångest.
Han fick den förfärliga föreställningen, att fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
