- Project Runeberg -  Hur Lars Anders och Jan Anders byggde gärdesgård /
99

(1914) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bort

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oförklarligt vemod. Ty det var här, hon hade stirrat
sig trött på himlaranden, när hemmet blev henne
för tungt och hon kände ett behov att se långt
bort.

Denna utsikt kunde tala om hennes korta
kärlekslycka, och den hade sin känsla för henne,
även när hon utom sig av sorg dignade ned på
dess hårda mark. Hon såg ut över denna hed,
där man som oftast knappt ser ett enda träd,
där de få, som finnas, äro magra och förkrympta
samt ängsligt luta sig åt det håll, dit den pinande
blåsten tvingat dem, där små gråa kojor med
torvtak och lutande skorstenar stå ensamma, nästan
som vilsekomna vandrare eller ligga i en lång,
melankolisk rad sida vid sida med de talrika
väderkvarnarna, vilka gråa eller smutsröda sträcka ut
sina stora vingar, där man från den ena lilla
kyrkan kan se över till den andra, därför att ingenting
finnes som hindrar utsikten. Och när de kommo
upp på backen, där utsikten vidgar sig, där sundet
ligger blått med gungande, krusiga vågor rätt
nedanför, medan vita segel glida över det blåa
vattnet, och solstrålarna lysa upp landet på andra
sidan, så att Kalmar synes genom morgonens lätta
töcken, då vände hon sig än en gång om och
kastade en lång blick på, vad hon ännu såg av
Öland. Och nu mindes hon också, hur lätt och
klar luften kunde vara under sommarens tid,
och hur blankt och färgrikt solen kunde falla långt
bort över allt, vad ögat kunde se. Hon hade
velat gråta vid minnet.

Men nu höll vagnen stilla och resan var slut.

När hon steg ur och skulle säga mannen
farväl, tryckte hon hans hand så vänligt, att han
efteråt kom ihåg, att han hade förundrat sig
däröver.

Hon satt på den lilla ångbåten, som med
flinka propellertag pilade tvärt över sundet. Hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:52:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/larsanders/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free