Vild var den yrande våg,
Mörk var den stormiga natt;
Tungt gick den svigtande år,
Skumdränkt den roende satt.
Bäfvar nu sjöman på djup —
Nöden är stor uppå haf.
Då säger Han, som är Gud:
Frukta ej! Frid! Det är Jag.

Våg, som har skyarne kyst,
Ned med din skummande höjd!
Stormig Euroklydon,[1] tyst!
Hvila i lugn, du är böjd!
Faran flyr bort, långt sin kos,
Fruktan må släppa sitt tag,
När säger Han, som är ljus:
Frukta ej! Frid! Det är Jag.

Jesus, min Frälsare kär,
Kom Du och stanna hos mig?
Lätt då min resas besvär;
Ljufligt att färdas med Dig!
Säg mig, när dödsstormen kall
Rytande öfver mig far,
Du, som är Sanningen all:
Frukta ej! Frid! Det är Jag.