Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Huru Ljungars barn lefde på Myllyranta och huru fröken Beata ville rida på Birgers fåle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyrannisera dem alla, därest hon icke haft respekt för
den ende som stundom vågade motsätta sig hennes infall,
och denne ende var David.
— I dag vill jag rida på Liekki, förklarade Beata
en vacker morgon mcd mycken bestämdhet.
Liekki var Birgers unga tavastländska fåle, som
mcdföljt till Myllyranta; men Birger själf red icke mera,
och Liekki fann det behagligare att flöja kring hagarna,
än att bita i betslet.
— Rara lilla Beata, det går inte an, hästen är
skygg, invände Renata i smekande ton.
— Nej, söta barnet, det våga vi inte, genmälde
Inkeri i samma ton. — Tänk hvad det blefve för en
grufvelig sorg, om någonting skulle hända jungfru Beata
med det elaka kräket.
— Men jag vill rida på Liekki, nu strax vill jag
rida på Liekki, återtog flickan, utan att fråga efter några
invändningar. Och därvid tog hon sin lilla sommarhufva
och begaf sig på egen hand utåt hagen.
— Nej, för allt i världen! skreko de båda kvinnliga
vårderskorna och skyndade efter; men Beata hade flinkare
fötter och flög som en svala bort öfver gården. Hvad
var att göra?
— David — ropade Inkeri till sonen, som just kom
från kvarnen hvit af mjöl — David, betsla hästen, efter
fröken nödvändigt skall rida i dag; men jag säger dig,
pojke, led Liekki i tygeln och släpp honom inte; det
kära barnet måste ju litet få roa sig.
— Och hon skulle sätta sig upp på den sprakfålen?
Nej, mor, det känner jag bättre, svarade David.
— Hvad nu, din näsvisa slyngel, vill du sätta
dig mot nådig frökens befallningar? utropade Renata,
som mer än engång tyckte att David tog sig alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
