Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Huru den hvita flickan ledde Ljungars barn genom skogen och hvad som under tiden hände vid kvarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och underverken på deras grafvar; hvad kunde man
vänta af det godtrogna folket, som med eller utan
afsikt hölls i den gröfsta okunnighet? Ingen lärer därför
undra, att en gammal laxfiskare och en fattig mjölnaregosse
trodde på hedniskt otyg i skogen likaså visst som
att Sankt Henriks ben hade botat blinda och lama; och
om förnäma herrars barn visste något mera än de, så
bestod deras större kunskap blott i ett förråd af sådana
vidunderliga släktsagor, som aldrig saknades och utgjorde
en sorts ny trosartikel i de gamla riddareborgarna.
Man kunde gå längre: man kunde säga, att allt
underligt häxeri, som längesedan förlorat krediten i
upplystare dagar, på den tiden icke allenast troddes, utan
verkligen fanns till, emedan det troddes. Men då ett
sådant påstående sannolikt endast skulle hos de fleste
läsare möta ett medlidsamt småleende, torde vara bäst
att låta enhvar i den vägen hafva sin tro för sig och
nu se till, huru den lilla karavanen i Ljungars skog
betedde sig vid den oväntade och förskräckande
upptäckten att källan plötsligen hade torkat ut.
Att en sådan händelse kunde bero af källåderns
tillfälliga stoppande och således hafva lika naturliga
orsaker, som när ännu i våra dagar så mäktiga
vattenådror som Motala ström och Kyrö fall plötsligen
tillstängas och tyckas försina, det föll ingen in, som visste
i hvilken nära förbindelse denna källa stod med Ljungars
öden. Ingen af det lilla sällskapet tviflade ett ögonblick,
att ju en snar och säker olycka förestod den högborna
släkten; men när, hvar och huru, det visste ingen, om
icke den spöklika hvita flickan, som fortfor att vinka
därborta på höjden.
När David förvissat sig om att hans ögon icke
bedrogo honom och att källan var torr, rann det honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
