Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Ett märkvärdigt kapitel om hvad som vidare hände David på Ljungars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gestalten svarade icke; hon fortfor att sväfva bort.
— Goliath, Goliath! ropade David och bultade på
järndörren.
Ingen svarade. Antingen hade Goliath somnat, eller
hade han kanhända redan dött af hunger? Med
bedröfvadt hjärta måste David lämna honom åt sitt öde
och trefva sig fram i den mörka gången.
Sannolikt hade någon af Ljungars herrar fordom
anlagt denna hemliga väg, såsom man ofta brukade
i dessa osäkra tider, antingen för att utskicka spejare i
slottets närhet, eller för att rädda sig själfva, i händelse
slottet blefve stormadt och intaget af en öfverlägsen fiende.
David hade ofta hört sin mor omtala den hemliga
underjordiska gången från Åbo domkyrka under ån till
biskopsgården, och det var icke utan en känsla af rysning han tyckte
sig höra forsen brusa öfver sitt hufvud oeh föreställde
sig att denna gång möjligen ledde honom under älfvens
botten; ty i hvilken riktning den gick, var honom omöjligt
att gissa. På en del ställen, där berg mötte, var gången
så låg, att David måste krypa på händer och fötter; på
andra ställen var den högre, så att han nästan kunde
gå upprätt. Vid hvarje steg stötte han mot stenar och
grushögar; luften var tjock, kylig och likväl kvalmig;
vatten droppade ned från sidorna och tillät David att
släcka sin törst. Gången tycktes icke på lång tid ha
varit i bruk. Den hade därför mycket förfallit och var
kanhända alldeles glömd af Ljungars nuvarande invånare.
Vandringen var lång och besvärlig. I grannskapet
af de hålor, som stundom öppnade sig på sidorna af
hufvudgången, skulle det varit David omöjligt att finna
rätta vägen, därest icke den hvita gestalten beständigt
sväfvat framför honom som ett blåblekt skimmer,
obekymrad, liksom i går i skogen, för alla hinder som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
