Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 26. Om riddar Lydiks och jungfru Ingeborgs flykt samt om biskopens möte med den sårade riddaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nej, sade biskopen. En utom oss är ännu
tillstädes: — Gud!
Den sårade teg några ögonblick, strök därpå det till
hälften grånade håret från den del af pannan, som icke
upptogs af bindeln, och frågade:
— Arvid Jakobsson, känner du mig?
Biskopen betraktade honom i det halfmörka rummet
och svarade:
— Nej.
— Drag undan gardinen för den usla gluggen och
betrakta mig nogare, återtog mannen.
— Bo Knutsson till Ljungars! utropade biskopen.
— Jag visste väl att du skulle känna mig, fortfor
riddaren med ett vildt smålöje. Minns du ännu når
vi löpte skidor tillsamman på Laukko? Minns du de
två vargungarna, dem vi funno under en gran i skogen?
Vi delade broderligt: du tog den ena och uppfödde bonom
med sötmjölk, för att göra honom tam. Du veka
jungfruhjärta! Han växte upp och bet ihjäl din
favoritstöfvare Huss — den där som vi andra kallade abboten,
du minns; han hade hvit mitra på hufvudet; vi borde
ha kallat honom biskop. Det var beskedligt gjordt af
vargen: han kunde ha bitit dig själf i strupen. Hvad
mig beträffar, kastade jag min unge åt hundarna, och
däri gjorde jag rätt.
— Vi voro ett par vilda pojkar den tiden, min
broder Bo.
— Våra fäder voro vänner, så länge det räckte,
och höllo ihop mot Flemingarne och Frillarne. Men det
var bara mjölk i dig, Arvid! Du företog dig det sämsta
en adelsman kan företaga sig: du begynte att läsa. Hvem
skulle ha trott det om en så flink ryttare? Guds död,
karl — hvarför blef du klerk?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
