Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Huru Birger af Ljungars frestades att svika sin herre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
leksaken: det var hans eget lilla svärd, som herr Bo
låtit en berömd vapensmed i Stockholm förfärdiga åt
honom, när han var åtta år gammal.
— Det är en vacker värja, bara hon skuras, sade
Birger och begynte afgnida rosten.
— Ja, är hon icke? utropade gossen förtjust.
Klingan är inlagd med silfver, och nära fästet är något
som liknar en bild.
— Det är Ljungars vapen.
— Tror du det? Men därunder stå streck; hvad
må de betyda?
— Det är bokstäfver, och de betyda ett namn: BIRGER.
Kycklingen fick stora ögon.
— Kan du läsa, du? frågade han med oförställd häpnad.
— Jag måtte väl lärt mig att tyda några streck,
den tiden jag tjente Sankt Brita i Nådendal, svarade
den lärde drängen från Myllyranta kvarn.
Gossen höjde på axlarna, som han sett stort folk göra.
— Det syns att du är en bonde — sade han föraktligt —
och jag får nog svårt att lära dig någonting
dugligt. Har du någonsin hört att bättre folk brukar
lära sig läsa? Men jag får ha tålamod med dig, om
du sköter din tjenst ordentligt. Skura nu mina vapen,
så länge jag går till min gumor.
Birger fortfor med ett eget nöje att feja sin forna
barnvärja. Det hade varit en tid, när denna lilla värja
var hans största förtjusning. Ack, han hade nu längesedan
glömt henne, men när han åter vägde henne i
handen och betraktade sitt namn och sitt vapen på
klingan, föreföll det honom som ville han icke mera
lämna henne ifrån sig. Det säges stundom i dikter, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
