Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Hvad därefter hände Ljungars barn i slottet och huru fru Ursula miste sin talisman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förgäfves pröfvade Birger sin styrka mot järndörren.
Den motstod alla försök, och Kycklingen hördes ej mera
till. Fången var åter instängd och just i den stund hans
syster och vänner, okunniga om hans härvaro, befunno
sig ofvanom honom!
Då hördes ett rasslande ljud i taket ofvanför. Samma
fallucka, på hvilken Birger nedstörtat, sänkte sig hastigt,
hans syster Beata sjönk, till hälften medvetslös, ned uti
källarhvalfvet, och en välbekant hånande stämma ropade
uppifrån:
— Farväl, min dotter, hälsa din bror!
De båda så oväntadt förenade syskonen sjönko
gråtande i hvarandras armar.
Knappt hade de hunnit meddela hvarandra en del
af sina öden, innan deras uppmärksamhet fästades vid
ett blekt sken på den motstående muren af hvalfvet,
och hastigare än vanligt stod Ljungars flicka framför
dem med ett sällsamt vildt och triumferande uttryck i
sitt späda, trotsiga och nyckfulla barnansikte. Hastigare
än vanligt bildade sig äfven suset till sång och de båda
fångarne urskilde tydligt följande ord:
Fru Ursula, fru Ursula,
gråt de röda kinder gula!
Gråt de svarta ögon röda!
Lyckostenen skall dig döda.
Sten af eld,
släckt och fälld!
Fru Ursula, fru Ursula,
gråt de röda kinder gula!
Borta är det trolska hinder,
vår är nu den makt mig binder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
