Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra Afdelningen - 3. Reglor för helsans bevarande - 4. Om menniskans intellectuella förmögenheter - Känsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 203 —
Djuren para sig, när de känna
driften dertill bos sig uppstå, och så snart
denna blifvit stillad, tänka de icke
vidare på att förnya den dermed
förknippade nervretningen. Detta skönjes tydligt
hos djuren utom brunsttiden, da bägge
könen belt stilla och fridsamt mötas och
följas åt, emedan den inre
parningsdriften felar. Denna inre retelses bortovaro
alhåller dock icke menniskan ifrån att
förskaffa den yttre; hon uptanker
hvarjehanda konstiga medel, för att väcka
den sofvande driften och styrka de
af-tynade nerverna. Äfven här vränger men*
niskan således medel och ändamål, och
handlar naturvidrigt.
Då man äter, för att blifva mätt, och
icke tillkonstlar eller framtrugar
köns-driften, så lefver man enligt den
sinnliga naturens lagar, och njuter sinnligt
vålstånd. En cultiverad, förnuftigt
handlande menniska anser maten såsom ett
nödvändigt, medel till lifvets underhåll
och styrka *), och följer könsdriften
endast då , när hon , åtminstone utan
farhåga, kan bibehålla dess yttersta
ändamål i ßigtet. Naturen har i
detta afseende ganska visligen sörjt före,
*) Är icke lifvet mera, än maten ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
