Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räckte ut tungan af hänryckning, och Maria Antonovna
smålog, glad åt att gästerna voro nöjda.
Golitsyn såg på Sofia. Hon hade sakta närmat sig,
satt sig på kanten af en stol och knäppt ihop sina
magra barnahänder i knäet — man tyckte fingrarna borde
ha bläckfläckar som en skolflickas — och med framsträckt
hals, glömsk af allt omkring sig, lyssnade hon andlöst,
orörlig och spänd som en bågsträng. Ögonen klara,
fjärrskådande. »En människa med ondt samvete skulle inte
kunna blicka in i dem», hade Golitsyn en gång sagt om
dessa ögon. Hela varelsen liksom inte af denna världen.
För skör och för genomskinlig. Det var som om man
såg själen tvärs igenom kroppen, liksom eld genom alabaster;
man blott väntade, att lampan skulle brista, att elden
skulle spränga den.
Golitsyn erinrade sig hvad han hört om henne: som
trettonårig flicka hade hon närmast kroppen burit en
gördel indränkt i salt, som frätte hål på skinnet; hon
hade stått ute i solen, till dess ansiktshuden spruckit
sönder; hon hade velat fly till ett kloster, aflägga
klosterlöftet och vandra omkring som pilgrim i munkdräkt under
namnet Nasarius, som burits af en afliden ung novis.
För sådana som henne var det blott ett steg från
ord till handling. För henne ensam i denna skara var
nu också Kozlowskis tal inte musik utan förkunnelse.
— Den aflidne kejsar Pauls stränghet, utan svek,
utan smicker — var den inte tusen gånger drägligare
än hvad vi nu utstå? — fortsatte Kozlowski allt mera
inspireradt. — Sucka vi inte efter Pauls dagar, medan
vi utstå hvad man inte kan utstå utan att vanära sig?
Hvarenda dag kränks här människovärde, rättvisa,
upplysning — allt som hindrar världen att förvandlas till
en ödemark eller en röfvarkula... När man ser alla de
skändligheter, som oaflåtligt begås i Ryssland, skulle man
vilja fly till världens ände...
Gumman Archarova reste sig indigneradt för att gå,
och mopsen på hennes arm satte svansen mellan benen
och skällde. Krylov gjorde också en ansats att resa sig,
men förmodligen hågkommande supén sjönk han åter ner
i stolen och gjorde blott en afvärjande gest med handen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
