Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.140
utsikt åt hafvet. Tapeterna, enkom införskrifna från
Paris, voro af silfverhvit atlas med skära nejlikor,
möblerna af ljuslackeradt poppelträ; på balkongen stodo
blommande citronträd i stora träkrukor. »Ett riktigt nid
d’amour för min stackars, stackars lilla flicka», sade
Maria Antonovna med den gråtmilda ömhet, hvarmed
hon alltid talade om dottern. Men på de där
dockmöblerna kunde den sjuka hvarken sitta eller ligga. »Aj
aj, mina gamla ben värkeri» skämtade Sofia
melankoliskt. Den hvita atlasen påminde henne om den
förhatliga brudklänningen, som hon nu liksom evigt
profvade; de skära nejlikorna tröttade hennes ögon som
färggnistret, när man har feber.
Sofia bar sin sjukdom hjältemodigt. Så snart hon
kände sig något litet bättre, steg hon upp, började ströfva
omkring i rummet och försäkrade, att hon nu var nästan
alldeles frisk. Men Valerian Golitsyn, som nu åter
tillbragte hela dagarna hos henne, fick för sig, att hon var
glad åt sin sjukdom och inte ville bli frisk. Sin medicin
tog hon inte, doktorerna lydde hon inte.
En morgon, kort efter det hon flyttat ut till villan,
kände hon sig bättre eller åtminstone inbillade sig det
och flyttade från sängen öfver till sin länstol, en
gammal hederlig en med trasig lädersits och krollsprinten
stickande fram här och där ur hålen — en kär gammal
vän bland alla dessa främmande möbler. Hon hade låtit
hämta ut den från staden, och den var hennes enda
sittplats i rummet.
Morgonen var vacker och klar, som alla dessa
vårdagar; himlen lampblå. Så tyst var det, som det endast
kan vara tidigt om våren i ödsliga sommarvillor:
fågel-kvitter, en krattas rassel, aflägsna yxhugg —
förmodligen gjorde en fiskare sin båt i ordning att sättas i
sjön — och dessa ljud gjorde tystnaden blott ännu4 mer
oändlig. Balkongdörren stod öppen; doften af vårmorgon
och björkknoppar blandade sig med den kvafva
medicinlukten i sjukrummet.
Liggande på knä framför henne matade henne
Golitsyn skedvis med den af läkarna ordinerade hafresoppan.
Sofia hade nästan alldeles slutat upp att äta, och blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
