Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.152
— Ja klok utaf bara tusan, men inte mycket bjärta
inte, — smålog Küchla.
— En maktlysten intrigör rätt och slätt. Han vill
ha oss att dansa efter sin pipa. Jag har genomskådat
den där filurn, — förklarade Bestusjev.
— Han kommer ingenting att uträtta, bara störta
oss allesammans, — varnade Odojevski.
— Mig riktigt skrämde han, — bekände Rylejev.
— Yi måste hålla tummen på ögat på honom, annars tar
han ledningen och börjar styra och ställa som en diktator.
— Yi känner till de där Napoleonerna i armén, —
smålog Jakubovitsj föraktfullt. Det gemensamma hatet
mot Pe’stel hade åvägabragt försoning mellan honom och
Rylejev, sedan Glafira återvändt till Tsjuchlomsk.
— Napoleon och Robespierre i en person. Vänta
bara, tills han har fått makten — då kommer han att
visa af hvad ull han är, — slöt Batenkov.
Furst Valerian Michajlovitsj Golitsyn lyssnade som
i en dröm. Han blickade genom fönstret upp till
aftonstjärnan på den gyllengröna himlen och mindes den döende
flickans ögon. Hennes räddning eller Rysslands räddning
— hvad låg honom mest om hjärtat? Blef det nu också
revolution, så fanns ju ändå döden. Och hvarför skulle
en människas öde betyda mindre än mänsklighetens öde?
Hvad gagnar det en människa, om hon vinner hela världen
men tar skada till sin själ? Eller hvad kan en människa
gifva till lösen för sin själ? Hade ej inför döden, inför
evigheten den rätt, som hade sagt: »Politik är bara för
pöbeln»? Och allt hvad dessa människor sade, hvad det
var olikt aftonstjärnan och den döende flickans ögon.
Olikt, of öre na dt. På sista tiden hade han allt oftare
upprepat det ordet: »oförenadt». Det finns tre sanningar:
den första, när människan är allena, den andra, då man
är två; den tredje, då man är tre eller många. Och
dessa tre sanningar skola aldrig förena sig, liksom
öfverhufvud ingenting i lifvet förenar sig. »Oförenadt,
oför-enadt intill fasa.»
— Han! Han! — gick det ett sorl genom rummet,
och allas ögon riktades på den inträdande.
En gång i ett vaxkabinett på Leipzigermarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
