Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.203
Hon hade tyckt, att den var lik pappa: hos bägge samma
milda, tåliga, stretande undergifvenhet.
Allt detta glimtade nu fram i hennes leende, fullt
af ovärldslig klarhet, ovärldslig vishet, då hon barnsligt
smeksamt hviskade:
— Lilla hvita kalfven!
Orden hörde han ej, men han förstod, och hans
hjärta kved af förtviflan. För att ej brista i gråt gick
han ut ur rummet.
I trappafsatsen varseblef han Dimitri Lvovitsj
Narysj-kin. Ofta stod denne så där utanför dörren i en mörk
vrå och lyssnade och grät, utan att våga gå in. Den
bedragne äkta mannen, som alla förhånade, älskade det
främmande barnet som sitt eget.
Då lian varsnade kejsaren, antog han en lugn
uppsyn.
— Nå? Hur är det? — frågade han hviskande,
men behärskningen svek, tungan for ut, och han snyftade
till som ett hjälplöst barn.
Kejsaren omfamnade honom, och båda gräto.
På två dagar besökte han ej Sofia. Han hade en
mängd göromål, som ej tilläto uppskof.
Den 18 juni skulle manövrerna äga rum. Hela
den 17 tillbragte ban i Narysjkins villa. Yid sin
ankomst fick han höra, att den sjuka tagit nattvarden.
Han blef förskräckt och trodde, att slutet var inne.
Men nej, hon var som förut, endast mycket kraftlös.
Hon talade nästan inte alls och låg i dvala, med slutna
ögon. Då han lutade sig ned öfver henne, frågade hon:
— Är du liär? Har du inte rest? Ees inte utan
att säga farväl. Om jag sofver, så väck mig. ..
Det märktes, att hon kände sig rädd för något.
Och äfven han blef rädd. Hvar gång han lämnade
henne, brukade lian tänka: om hon nu inte lefver, när
jag kommer igen i morgon! I dag kände lian sig mera
ångestfull än någonsin. Borde han inte stanna? Borde
han inte uppskjuta manövrerna och alla andra
angelägenheter? Stanna kvar och invänta slutet — det
kunde ju inte dröja länge?
Men blygselkänslan, som redan så ofta i lifvet hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
