Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.252
Dusjisjkin i frack och med 1812 års medalj. Och den
allra viktigaste personen i sällskapet är hoflakejen
Kobel-jev. Han har rymt från Solovjetskiklostret, dit han
förvisats, och lefver i hufvudstaden under falskt pass. Han
är en liten blind och döf gubbe och sluddrar på målet,
så att ingen begriper hvad han säger. Han var i Kopsja
1762 och »såg med egna ögon allt». Han intygar, att
Kondrati Selivanov är kejsar Peter III.
Aljosja och jag sitta i soffan, skoptserna på stolar
utefter väggen, och midt i rummet står kantorn Grobov
och uppläser utantill »Kungörelse af den sanne gosudaren
lillefars lidanden i världen», berättelsen om hur den ryske
själfhärskaren »frivilligt gick att lida försmädelse».
Son af den Obefläckade Jungfrun, kejsarinnan
Elisabet Petrovna, blef han uppfostrad och snöpt i Holstein.
Hans gemål Katarina den andra, som hängaf sig åt köttets
lustar, ville mörda honom, då hon erfor, att han var
oförmögen till äktenskapligt umgänge. Men han flydde från
Ropsjinska palatset i den i hans ställe mördade vaktpostens
kläder. I Moskva greps han af öfverpolismästaren
Archa-rov, piskades med knut och blef skickad på straffarbete
till Sibirien, där han fastkedjades med stråtröfvaren Ivan
Blochoj, den förste förkunnaren af Guds rike. Åter flydde han.
Han gömde sig i en fallgrop, i en rågåker, i en källare, i
ett svintråg. »Ett svintråg var min, den högste Gudens
himmel», säger Återlösaren. Åter greps han, och de satte
honom i halsjärn, sleto upp hans mun, piskade honom med
remmar, blodade ner skjortan, släpade honom från fängelse
till fängelse. »Jag har gått genom hundra fängelser till
er, barn», säger han.
— Så har Skaparen lidit för sina skapade varelser,
— slutar Grobov, och alla åhörarna sucka:
— Så mycket har gosudar lillefar velat lida, och vi
vilja icke lida för honom!
De gråta af ruelse och svettas än mera -—• och det
luktar myskdjur i rummet, så att jag får kväljningar.
Nerifrån krogen ljuder de drucknas skrål. »Det är
många af mina barn, Fader, som ännu hafva sitt tillhåll
på krogarna, men jag varkunnar mig också öfver
drinkarna», säger Återlösaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
