Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
.282
hade rådt dödens tystnad öfver de öde vattnen. Från
Vinterpalatset till fästningen var allt en enda sjudande,
rasande hvirfvel, där det snurrade roddbåtar, skutor,
pråmar, staket, tak, skyllerkurar, fiskarbåtar, bjälkar,
plank, tunnor, varupackor, döda djur och kors från
grafvarna på den öfversvämmade kyrkogården.
Termometern visade sex grader kallt, men barometern
sjönk som vid åskväder.
Det var skumt som för ögonen på en människa, som
håller på att falla i vanmakt. Världens ände tycktes vara
inne. Ibland tittade solen fram mellan molnen som ett
liks ansikte ur svepningen — och då vardt det än mera
likt världens ände.
Kejsarinnans feber liade gått öfver. Hon kände sig
lifskraftig och spänstig som under barndomens yraste lekar.
Ibland tyckte hon, att vattnet sjönk och drog sig
tillbaka inom sina bräddar. Allt skulle åter bli sig likt —
samma outhärdliga enahanda: dumma scener med Valujeva,
änkekejsarinnans snack, bestyr med Patriotiska sällskapet.
Och hon blef plötsligt beklämd om hjärtat; en
frossbrytning skakade henne, benen veko sig, hon var åter sjuk
och gammal.
— Seså ja, Nikolaj Michajlovitsj, vi ha mycket att
göra, — sade hon till sekreteraren.
Han läste upp en rapport för henne, och hon
lyssnade, i det hon försökte att inte tänka på öfversvämningen.
Men så skrek Valujeva:
— Ers majestät, titta, titta, så högt det stigit nu!
Och åter fasa och fröjd.
— Låt oss gå in i hörnrummet, där ser man bättre,
— föreslog kejsarinnan.
Då de passerade en korridor, hörde de ett förtvifladt:
— De ha drunknat! De ha drunknat! A mina
rara barn!...
Det var den åttioåriga Stepanida Petrovna
Goljasj-kina, änka efter en kammarlakej, som stod och grät,
omgifven af en skara hofbetjänter.
— Ers majestät, lillmor gosndarynja, förbarma er!
Ge order om en båt! . . . — ropade hon vid åsynen af
kejsarinnan och kastade sig för hennes fötter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
