Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
»Yrsel...» tänkte han. »Hvad var det om yrsel?
Hvad var det jag kom ihåg .. .? Jo visst. . .
. .. Cet esprit de vertige et cTerreur
de la chute des rois funeste avant-courrem\
»En yrsel, som förebådar konungarnas fåll.»
Det var några verser ur en fransk tragedi, som han
hört tillsammans med Napoleon i Erfurt.
— Jag skulle bli yr i hufvudet på en sådan höjd!
— hade han en gång skrattande sagt om den lilla
bronsdockan, kejsarens staty, på triumfpelaren på Place
Ven-dome. Men när efter Paris intagande de besegrade till
segrarens ära med linor hade dragit ner den där dockan
under hopens skrän: »Ner med Napoleon! Lefve
Alexander!» då hade han, segraren, själf blifvit hufvudyr. För
hvar och en kommer hans tur: först hade det varit
Napoleon, nu var det han, Alexander, som under hopens
hånskratt drogs ner — en liten docka, som snurrade rundt
på sin tråd.
Och hvad var det mer? Jo efter nederlaget vid
Austerlitz låg han om natten, öfvergifven af alla, på en
halmbädd i en tom stuga och hade sådana magplågor, att
lifmedikus Wyllié fruktade för hans lif och hällde i honom
brännvin — han hade på knä tiggt sig till en halfbutelj
i österrikiska lägret. Och kejsaren hade haft för sig,
att det var af rädsla han fått de där magplågorna. Just
den gången hade det där ohyggliga löjet börjat, som nu
höll på att göra honom galen.
Och mera, hvad var det mera? Det allra löjligaste,
det allra ohyggligaste? Inte 11 mars, inte Hemliga
Sällskapet — det var endast skorfvorna, af spetälskan — men
hvar var den själf, hvar var roten till allt? Han visste hvar;
han visste hvad. Han ville inte veta det, men han visste det.
Yar det inte detta, som han talat om, då de släpat honom
upp på den blodiga tronen, liksom slaktarna släpa en kalf
till slaktbänken, och han hade stretat emot, »stackars
lilla kalfven». »Detta är ett förbannadt rum», hade han
då sagt, »den som ställer sig här, han störtar; alla före
mig ha störtat, jag kommer också att störta.» Då hade
han vetat det, sedan hade han glömt bort det, men nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
