Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325
vi sprungo i kapp framför henne, lekte sista paret ut
och alla möjliga andra lekar. Min brudgum var en
sextonårs gosse, och jag bruden en fjortonårs flicka.
Förgrymmad öfver att man stal rosor här om
nätterna lät farmor ställa ut en vakt. Ären ha gått, rosorna
ha förvildats, men vakten står kvar, där han stod för ett
halft sekel sedan, och vaktar rosor, som inte finnas —
minnets rosor. Och det förefaller mig, som om gossen
och flickan alltjämt sprunge här.
Amor i sin ömma yra
ilade a-tt Psyche fånga . . .
Men rundt omkring är idel ödslighet — de sista
rosorna ha vissnat, deras blad ha fallit, så att de svarta
hjärtana äro blottade.
— Allt förefaller som en dröm, men hjärtat värker
som i vaka, -— säger Karamsin med sin lågmälda stämma,
lika svag som prasslet i höstlöfven. — Till och med
glädjen gör mig vemodig ibland. Ljuset slocknar för
mig, eller jag slocknar för ljuset. Men så skall det ju
vara: vi måste öfverge världen, innan den öfverger oss.
Lefve Försynen! Jag skulle nästan vilja säga: lefve
döden!
Häromdagen läste han upp för mig ett »Sändebref
till Elise» — till mig:
Allt här är dröm och sömn, som en gång byts i vaka.
Som dröm jag sett dig här; där kommer du tillbaka
i lefvande gestalt.
Han brast i gråt och kysste min hand, och till svar
kysste jag hans kala hufvud.
Och i det jag betraktade, hur höstens hvita versnät
bundo samman de vissnade rosornas svarta hjärtan,
upprepade jag:
— Allt förefaller som en dröm, men hjärtat värker
som i vaka.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
