Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
han åter, liksom den där gången i Petersburg hos
Ry-lejev.
Borisov teg förläget och slätade omsorgsfullt ut
skrif-boksbladens tillskrynklade hörn. Golitsyn teg också, och
tystnaden började kännas tryckande.
— Men det där är ju alls inte politik, Borisov, —
sade han slutligen.
— Hvad är det då? — frågade denne och såg hastigt
upp på honom.
— Kanske religion, — sade Golitsyn.
— Hur kan det finnas religion utan Gud?
— Och ni tror inte på Gud?
— Nej jag . . . jag vet inte, jag kan inte. Det är
som jag sade hos Muravjov, minns ni? Jag är som
judarna, jag kan inte nämna honom vid namn, jag kan inte
tala. Talar man, så är det slut. Alldeles som nu: jag
berättade er om allt vårt, och då blef det slut...
Hans ansikte bleknade, läpparna förvredos
konvulsiviskt, fingrarna, som fortfarande slätade ut bladens hörn,
darrade.
Golitsyn kände plötsligt en smärtsam, förtviflad ömkan
med honom. Det gjorde honom så ondt, som om i själfva
verket allt hade varit slut.
— Nej det är inte slut... — började han, i hopp att
lyckas bedraga honom. Men liksom en drunknande, när
han nått botten, känner, att någon kraft drager honom
uppåt, likaså kände han plötsligt, att det var hvarken
ömkan eller lögn. — Nej ingenting är slut, — återtog
han, — allt finns kvar!
— Hvad är det som finns kvar? — frågade Borisov.
— Själfva det viktigaste, det som säges i er ed:
»ägna friheten sin sista suck». Och om ni inte förmår
nämna Honom vid namn, tala om Honom, så handla!
Andra skall tala.
Borisov såg upp på honom med sitt försagda leende men
sade ingenting. Golitsyn inte heller. Han liksom
smittades af den andre, kände, att man inte skall tala: »talar
man, så är det slut».
Det rådde middagsstillhet — inte en vindfläkt, inte
ett prassel — och det var något lika mystiskt, lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
