Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
393
lians dryckesgillen, dueller och galna streck. En natt
hade han i sällskap med några druckna kamrater flyttat
om bntikskyltarna på Nevski. En gång hade han slagit
vad om att han skulle rida naken genom Petersburgs
gator, och det påstods, att han vunnit vadet; en annan
gång hade han på en vacker dams befallning hoppat ned
från en balkong i tredje våningen. Men allra mesta
uppseendet hade han väckt genom sin duell med Alexej
Orlov. Någon hade vid ett middagsbord skämtande
anmärkt, att Orlov ännu aldrig duellerat. Lunin föreslog
honom att pröfva denna nya sensation. En utmaning,
om än skämtsam, kunde enligt hederns lagar icke
tillbakavisas. På mötesplatsen visade Lunin sin vanliga
glädtighet och började undervisa Orlov, hur han skulle
skjuta. Denne blef ursinnig och bommade. Lunin sköt
i luften, föreslog honom att försöka ännu en gång och
rådde honom kallblodigt än att sikta högre och än att
sikta lägre. Deii andra kulan genomborrade Lunins
mössa; lian sköt åter i luften och bedyrade skrattande,
att det tredje skottet nog skulle träffa bättre. Men då
trädde sekundanterna emellan och skilde dem åt.
I Lunins öfvermod låg mycken barnslighet, men de
som kände honom nära försäkrade, att han ej skröt
med sin oräddhet. Under 1812 års krig hoppade han
af sin häst, tog en soldats gevär och ställde sig i
skyttekedjan, midt i värsta elden, för att få känna farans
njutning.
När det blef fred, leddes han, blef på misshumör,
började supa och galnas, och till sist reste han till
landet, där han jagade vargar med dolk eller björn med
spjut. Äfven ett annat, farligare villebråd angrep ban.
En gång uttalade sig storfurst Konstantin
Pavlo-vitsj så förolämpande om officerarna vid hästgardet, där
Lunin då tjänade, att de allesammans begärde afsked.
Kejsaren var missnöjd, och i hela regementets närvaro
bad storfursten om ursäkt och uttryckte sitt beklagande,
att hans ord uppfattats som en förolämpning. Han
tillfogade, att om detta ej var tillräckligt, så var ban villig att
»ge satisfaktion». Lunin sporrade sin häst, red fram
till honom, slog med handen på värjfästet och ropade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
