Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
467
— Nej jag vill inte själf. Jag vet inte hvarför,
men jag blir ängslig till mods, bara jag tänker på den
där resan . ..
Hon såg på honom uppklarnande. Nu trodde hon
honom.
— Men hvarför skulle du resa?
— Ack jag har gjort en dumhet! Jag lofvade
Yorontsov, och han fjäskade åstad: allt är i ordning,
det väntas på mig, resplanen är uppgjord, marschrutan
utstakad.
Så fort han uttalat det ödesdigra ordet
»marschrutan», förstod hon, att han var besluten att resa.
— Nå men res då, res för all del, — sade hon
och försökte le.
Vara en börda för honom, en black om hans fot —
nej hvad som helst hellre än det!
— Men du blir väl inte borta länge?
— En åtta, på sin höjd fjorton dar, hade jag tänkt.
— Nå men hvad var nu det att tala om! Du har
ju brukat resa bort på månadtal, och jag har ingenting
sagt, och nu skulle jag inte kunna härda ut med två
veckor? Så bortskämd jag blifvit, eller hur? Du måste
resa, du måste ovillkorligt resa, jag vill att du skall resa,
hör du det!
— Nå ja, jag skall, Lise, men det är för sista
gången. Sen reser jag aldrig mer någonstans utan dig ...
Det flög en skugga öfver hennes ansikte: ordet
»sista» liksom alla ord, som uttryckte det oåterkalleliga,
ingaf henne en vidskeplig fruktan.
— Vet du hvarför jag bland annat ville resa till
Krim?
— Nej.
— För att köpa Oreanda och välja ut en plats för
vårt lilla hus.
— A så bra! Ja res, res!
Hon lade sina händer på hans axlar, lutade sig ner
och kysste honom på pannan. 1 hennes ögon glänste tårar.
Han trodde, att det var tårar af lycka.
— Men nu skall jag gå, du har att göra . ..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
