Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
Jag är så rädd, att du skall identifiera dig med Caroline
(que vous vous identifierez à Caroline).»
»Jag blir ej lugn, förrän jag får återse dig, hvilket
efter hvad jag hoppas blir inom en vecka», skref han
30 oktober från Bachtsjisaraj.
Hon följde hans färd på kartan: Pereköp,
Simfero-pol, Alusjta, Gursuf, Oreanda, Alupka, Bajdary,
Balak-lava, Georgsklostret, Sebastopol, Bachtsjisaraj, Evpatoria
och så åter Perekop, nu på hemväg. Allteftersom han
nalkades, fick allt lif och färg på nytt, som om solen
gått upp; åter »smakade soppan salt».
»Nej man får inte älska så, det är synd. Gud
kommer att straffa mig», tänkte hon förfärad.
Kejsaren väntades till Taganrog den 5 november
Den 4 var vädret nästan sommarlikt, som i
Petersburg i slutet af augusti. På dagen var himlen disig,
och solen lyste månblek genom töcknen, men mot kvällen
skingrades de, och det blef så stjärnklart som det kan
vara blott om senhösten i södern.
När kejsarinnan på kvällen blifvit ensam i sin
sängkammare, öppnade hon fönstren och andades begärligt in
luften, så frisk och stilla som ett barns suck i sömnen.
Hon andades och andades och kunde aldrig få nog. Ej
blott i sin själ, äfven i sin kropp kände hon en salig ro.
»Äfven min kropp får bo i trygghet», erinrade hon sig
psalmens ord. »Hvad jag är lycklig, min Gud, hvad jag är
lycklig! Hvarför?» Var det för att han skulle vara hos
henne i morgon? Nej inte bara för det utan för allt — för
tystnaden och hafvet och himlen och stjärnorna. Allt var
godt, det gångna, det närvarande och det kommande. Och
att hon lidit så i hela sitt lif och att hon nu var så
lycklig — det var också godt, nu och i evigheters evighet.
Hon föll på knä, höjde blicken mot himlen, log och
brast i gråt. Stjärnornas hvassa, blå strålar bröto sig i
hennes tårar, liksom om de inte längre hade lyst öfver
henne utan inom henne, liksom om hon och de varit ett.
Hon grät, bad, tackade Gud. »Och Karolinas man
som har dött! . . .» kom det plötsligt för henne. — »Det
var så Guds vilja. Hennes har dött».. . »Och min
lefver», hade hon så när tänkt och förfärades på nytt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
