- Project Runeberg -  Alexander I /
504

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

504

orkade han inte skrika längre, utan blott framstönade ett
entonigt, ändlöst:

—• Å-å-å-å! .. .

Kejsarinnan kände ej igen hans röst. Det var något
ohyggligt i detta stön, det påminde om en hunds tjut.
Hon satte händerna för öronen oeh störtade ut ur rummet.
Men hon hörde det tvärs igenom väggarna. Hon sprang
ner i trädgården.

Det var en vacker morgon: strålande sol, blå himmel,
blått haf med hvita segel; allt stilla och genomskinligt
och vibrerande som kristall. Hon såg sig förundrad
omkring. Motsägelsen mellan denna klara morgon och
det omänskliga tjutet därinne var olidlig. Hon höjde
blicken mot himlen och tänkte på ordet: bedjen och I
skolen få. — »Jag ber, ber! Gör det, gör det!» —Hon
bad inte, hon befallde.

Hon återvände in. Stönet hade upphört. I stora
salen stod Wyllié och talade med vakthafvande läkarna,
Tarasov och Dobbert. Hon närmade sig och lyssnade.

— Spanska flugan tycks göra verkan. Se till, att
han inte sliter bort den liksom senapsplåstret häromdagen.
I värsta fall. . .

Han slöt med en hviskning. Hon hörde ej men
förstod. »Ämna de binda hans armar som på en
vansinnig? Nej då är det bättre, att jag själf. ..»

Hon gick in i sjukrummet. Han såg ut som ett
barn, som blifvit kränkt och just upphört att gråta.
Han kände igen henne, och som alltid smålog han emot
henne.

— Est-ce que cela ne vous fatiguera pas, chère
amie?

Rullgardinerna för fönstren voro nerfällda, Han såg
på dem och sade:

— Drag upp gardinerna!

Man drog upp dem. Solskenet flödade in i rummet.

— Ett sådant väder! ■— sade han högt och tydligt,
nästan med sin vanliga röst.

Han ville föra handen till nacken. Hon höll den
tillbaka.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:44:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/merealex/0510.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free