Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
519
rasande stormvind svepte om henne och hade så när
kastat omkull henne. Helt nära, liksom rätt öfver
hennes öra, gnisslade den rostiga väderflöjeln. Snafvande
öfver blomsterrabatter och törnande emot buskar och
trädstammar letade hon sig fram till staketet, trefvade
rätt på nyckelhålet, stack in nyckeln, öppnade och
ämnade just stiga öfver tröskeln, då någon grep henne i
armen.
— Ers majestät! Ers majestät! — Det var furst
Peter Michajlovitsj Yolkonskis röst.
Hennes ben veko sig. Hon uppgaf ett lågt skri
och nästan dignade i hans armar.
När hon kom till sans, satt hon åter ensam i sitt
rum, som om ingenting hade händt. Volkonski var ej
hos henne; han hade skyndsamt aflägsnat sig. Han hade
ingenting sagt, ej gjort henne några frågor, då han ledt,
nästan burit henne in i huset. Hade han månne förstått
hvart hon ämnat sig? Men det gjorde detsamma. Skedde
det inte nu, skulle det ske längre fram; ske skulle det.
Dock inte här, i närheten af honom i kistan, utan
någonstädes långt bort, där ingen såg det och hindrade.
Så ljufligt att en natt som denna eller längre fram, uär
vintern och snöstormarna kommit, bara gå ocli gå öfver
den öde, snöhöljda stäppen, där alla spår sopades igen,
och till sist sjunka ner af trötthet och förfrysa i någon
sänka och begrafvas under snön — och aldrig bli
återfunnen och igenkänd . . . Eller också från en brant vid
hafvet rätt på hufvudet ner i bränningarna ... Ja det
gjorde detsamma, när och hvar och hur, men ske skulle
det. Hon var besluten. Detta var det enda, som det ej
var hemskt att tänka på, detta enda frälsade från hvad
som var ohyggligare än vansinne, än döden, än hans
död — från tanken, att allt hvad hon trott på var lögn,
djäfvulsk lögn och att den enda sanningen låg i den där
lukten och i det där stönet ocli gråten och gnisslet af
rostigt järn i stormen. »Där skall varda gråt och
tandagnisslan», där liksom här eviga kval, evig död . . .
Länge stirrade hon in i ljuslågan med en blick, som
ingenting såg; sedan sänkte hon blicken och blef varse
något. På bordet låg en bok — en gammal väl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
