Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Roland och Turpin stodo således såsom
segrare på det övergivna slagfältet, vilket så långt
ögat kunde nå var betäckt med lik av stympade
människor och hästar. Vänner och fiender lågo
blandade om varandra i en oredig massa, och
Roland gav sig knappt tid att förbinda sina sår,
förrän han började söka efter sina fallna
kamrater. Han fann dem så småningom, den ena
efter den andra, och bar deras lik fram till
ärkebiskopen, som sträckte ut sina händer och
välsignade dem. Sist av alla fann han Oliver, men
då han varsnade denne, som i livet varit hans
käraste vän, greps han av en så häftig sorg,
att han svimmade av och föll såsom en död ned
bredvid liket. När Turpin såg detta, reste han
sig upp, fattade ett horn och gick med detta till
en förbiflytande bäck för att ur denna hämta en
läskedryck åt den avsvimmade. Men hans sår
voro så många och hans krafter så uttömda av
den långvariga kampen, att han icke hade vacklat
framåt många steg, förrän han störtade till marken
och var död.
Bredvid platsen, där Roland fallit, låg en
saracen, vilken ännu icke var död. Då han
vaknade upp och såg Roland ligga utsträckt på
marken bredvid sig, trodde han, att denne redan
skilts hädan, grep då hans svärd för att såsom
ett segertecken kunna visa det för de otrogne.
och ryckte hånande Roland i skägget. Men då
vaknade också Roland upp ur sin svimning och
ropade:
— Skurk, vad vågar du göra!
Därpå grep han tag om sitt horn och slog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
