Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sju vise mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Min son, sade han, min rikedom är nu
slut, och snart hava vi ej längre bröd för dagen.
Vad skola vi göra? Sälja vi våra smycken och
vapen, så räcka penningarne ej länge och
dessutom bliva vi då av alla föraktade. Sök därför
att finna på någon utväg, varigenom vi kunna
räddas.
Den utväg, för vilken de bestämde sig, blev
tyvärr ej den bästa. Kejsaren i Rom, som då
hette Octavianus, var en mäkta girig härskare
och hade så småningom samlat sig en stor skatt,
vilken han förvarade i ett torn, vars starka
murar tycktes gäcka alla inbrottsförsök. Men här
var det som riddaren och hans son beslöto att
bryta sig in för att skaffa sig det guld, utan
vilket de icke kunde fortfara med sitt forna liv.
En natt, då ingen varsnade dem, började de att
gräva sig en gång i marken under tornet och
lyckades att på detta sätt borra sig en väg fram
till skatten. Sedan togo de så mycket guld de
orkade bära med sig och började därefter samma
liv som förut.
En dag kort därefter kom emellertid kejsarens
marskalk in i tornet och fick där se, att en
stor mängd guld blivit bortstulet. Han
skyndade sig genast att anmäla detta för kejsaren.
Men denne blev då mäkta vred och ropade till
marskalken:
— Jag har satt dig att vakta mina skatter
och olycklig du, om något fattas. Antingen får
du ersätta mig den förlust jag lidit eller också
måste du skaffa mig reda på tjuven.
Med tunga steg vandrade marskalken tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
