Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amicus och Amelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke kan reda dig, så vet du, att du i mig
alltid har en vän, som är redo att stå dig bi.
— Tack för löftet, men jag skall nog ej
behöva påminna dig därom.
— Gott. Om ett år kommer jag och söker
upp dig vid kejsar Karls hov.
Därpå skildes de åt. Amicus återvände till
sin hustru och Amelius begav sig till Paris, där
han snart steg till så hög ynnest hos kejsar
Karl, att denne utnämnde honom till sin drots.
Men denna framgång skaffade honom
naturligtvis också många avundsmän, ehuru dessa av
fruktan för kejsarens onåd icke vågade röja sitt
verkliga sinnelag. I stället sökte de att med
smicker och vänliga ord ställa sig in hos den
nye gunstlingen, och den som i detta fall
lyckades bäst var kejsarens stallmästare, en riddare
vid namn Arderik. Denne förvärvade sig utan
svårighet den föga misstänksamme Amelius’
förtroende, och inom kort fann han ett tillfälle att
begagna sig av detta för att störta den nye
drotsen.
Kejsaren ägde nämligen en dotter, i vilken
Amelius förälskat sig, men varken han eller den
unga prinsessan vågade tänka på något
giftermål, ty de föreställde sig, att den mäktige
kejsaren på inga villkor ville giva sin dotter åt en
simpel greves son. I stället träffades de i största
hemlighet, och under dessa lönliga möten
överlade de om, huru de bäst skulle kunna gäcka
kejsarens vaksamhet och tillsammans fly till något
avlägset, främmande land, där de kunde gifta
sig med varandra utan att behöva frukta för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
