Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amicus och Amelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dig, men nöden tvingar oss därtill, så framt vi
icke alla tre skola duka under för hungersnöden.
Säg oss dock, innan vi skiljas, om det ännu är
något som vi kunna göra för dig.
— Ack, jag äger ej rätt att fordra något
mera av eder, ty I haven redan gjort allt, som
goda tjänare kunna göra, och trognare än min
hustru och mina närmaste haven I stått mig
bi. Övergiven mig därför och låt mig dö här.
Jag har förtjänt mitt öde. Sök ni blott att
rädda eder själva.
— Förtvivla icke. Ännu kan kanske något
göras för dig.
— Nej. Om mig vårdar sig ej längre någon
mänsklig varelse.
— Men hade du icke fordom en vän, som
stod ditt hjärta mycket nära?
— Greve Amelius. Men han är en lycklig
man, och den lycklige glömmer lätt bort den
olycklige.
— Vill du, så skola vi föra dig till honom.
Måhända förbarmar han sig över dig.
— Gören såsom eder synes. Själv är jag
alldeles för hjälplös att hava någon vilja.
De båda väpnarne togo honom nu på sina
axlar och buro honom genom dag och natt fram
till den borg, där Amelius bodde mét sin hustru
och sina båda söner. När de kommit fram till
slottet, satte de ned sin olycklige herre på marken
och klappade på den port, som var avsedd för
tiggare och fattiga vägfarande. Amelius, som
då just satt till bords, hörde, huru det klappade
och sade till en av sina tjänare:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
