Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blixtens favoriter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samma riktning, kommer man i en präktig lövskog,
där hundraåriga ekar och lindar stå inklämda mellan
bokarna, som avgjort äro i majoriteten. Granskar
man uppmärksamt träden i denna skog, som sträcker
sig ett gott stycke fram emot Roslätt, så är det så
gott som omöjligt att bland de ståtliga bokarna,
vilkas ålder i många fall säkerligen går upp till
hundra år och mera, upptäcka ett enda träd, som
bär spår av blixtens framfart; detsamma gäller om
lindarna, men dessa äro så pass fåtaliga, att
förhållandet ej är särskilt anmärkningsvärt. Av ekarna
visa däremot minst hälften, troligen vida större
antal, tydliga blixtspår av det slag, som nyss antytts:
förtorkade, ofta på långa sträckor avskalade
stampartier och skrovliga ärr efter avslagna grenar och
bortflängd bark.
Denna blixtens förkärlek för eken, varom man
ser så talande vittnesbörd i våra skånska lövskogar,
var redan känd både av antikens folk och av våra
egna förfäder, germanerna. Hos greker och romare
var eken helgad åt blixtens gud, Zeus, hos
germanerna åt dunderguden Donar, medan däremot lagern,
som troddes vara oträffbar av blixten och därför ett
osvikligt skyddsmedel för sin bärare, var helgad
åt skaldekonstens gud, Apollo. Även i den folktro,
som är av vida senare datum, möter man
övertygelsen, att blixten uppsöker vissa trädslag, men
undviker andra; i Sydtyskland t. ex. har denna
uppfattning tagit form i följande versifierade
anvisning om hur man bör förhålla sig i åskväder:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
