Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såg icke på någon, när hon sjöng, men när hon sedan
träffade Tofte och han tackade henne, sade hon
hastigt och sakta:
»Ja, ni kan tacka mig, jag sjunger aldrig för
någon annan än för er, det.vet ni nog.»
Detta ’ni’ blef snart till ’du’, och för hvar dag
sade hon honom tydligare i glödande toner, hur
hennes passion för honom växte. Han kunde aldrig
höra det tillräckligt. Han lefde af och för dessa
timmar. Hon, som sjöng, och musiken smälte
tillsammans för honom, det var kärleken, det
ouppnåeliga, drömda idealet, som för hvar dag visade sig för
honom, närmare och närmare. Han tyckte slutligen,
att han endast behöfde räcka ut handen för att
gripa det.
Från morgon till qväll gick han i ett rus, som
om han skulle ha lefvat af champagne. Han såg tio
år yngre ut. Hans ögon hade fått glans, hans gång
spänstighet. Alla menniskor anmärkte hvilken vacker,
intagande man han var.
Men hans hustru! hon deltog mipdre och mindre
i sällskapslifvet der uppe. Hon lefde nästan uteslu-
tande i sin villa i skogen eller gick långa, ensamma
promenader. — Hon var sjuklig, sade man, led af
melankoli; hon föreföll så kylig och likgiltig, att man
icke fick synnerlig lust att närma sig henne.
Nej, hon hade nog af sina egna, tärande tankar,
som aldrig lemnade henne ro, dag eller natt.
Hon satt ensam i furuskogen och såg bort mot
fjällen, när det redan var kyligt på aftonen och
skuggorna föllo i dalarna och kastade långa mörka
flikar öfver bergsluttningarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
